Min farfar Sverker

Jag vaknade upp imorse mitt i en dröm. I drömmen har jag skrivit ett brev till min farfar, han har läst det och så ger han mig en kram. Inte en sådan där vanlig hälsningskram, utan en lång och nära kram. Det känns så starkt i hela kroppen att det känns om att jag nästan går sönder, så mycket älskar jag honom. Då börjar tårarna rinna, så jag gråter hulkandes med ansiktet i hans axel. 

Imorse vaknade jag mitt i den gråten. Tårarna fortsatte rinna fastän jag helt plötsligt befann mig i min säng. Det var en fin gråt, en gråt som påminde mig om hur viktig farfar är för mig; en kärleksgråt.

Därför känner jag att jag vill skriva detta nu, för det är alldeles för viktigt för att bara låta tänkas. 

Min upplevelse av min farfar är att han är en fantastisk person. Han är givmild, omtänksam och snäll. Ja, snäll är verkligen ett ord som får mig direkt att tänka på min farfar. 

Det är en speciell sorts snäll, hur ska jag beskriva det... - Smygsnäll. Han är snäll i det tysta. Han är en sådan person som ger en något som han vet att den vill ha eller behöver utan att denne ber om det, som gör det där *lilla extra* för att han vet att det skulle uppskattas. Som att köpa den där glassen som han vet är min favorit, eller spara de där korsorden som han vet att jag gillar att lösa. Men han söker inget beröm, ingen bekräftelse, inget tillbaka. Verkligen smygsnäll. Det är sådant som sticker till i hjärtat och en blir glad utan att veta vad en skall göra av känslan. 

Något som varit väldigt viktigt för mig är de intressen som jag och min farfar delar. Att spela kort ihop. Att lösa korsord. Att pussla. Just att pussla ihop med min farfar är några av de finaste stunderna jag minns. Alla gånger i början jag säkert helt förstört hans ordning eller system (kan bara tänka mig nu i efterhand om jag börjat samla på FEL sorts färg eller börjat pussla på ett gäng bitar han redan samlat ihop för att pussla?!), varje gång han givit mig beröm för minsta lilla pusselbit på rätt plats. Han lärde mig: "ramen först", "samla mönster" och "samla ansikten". Att samla ramen var det tråkigaste. I alla fall precis i slutet, när det bara saknades två eller tre bitar. Då var det alltid han som fick leta igenom hela lådan medan jag själv började pussla på det roliga. 

Alla hyss jag och min syster hållit på med som han förbisett (utan det där med tandkrämen förstås, då var det allvar!), alla dumheter vi gjort som han ändå skrattat åt, alla rida-på-farfars-rygg eller jaga-farfar-i-poolen och HERREGUD att han har stått ut?!

Min farfar är som mig på många sätt och vis. Lite ängslig av sig. Förtänksam. Stundvis hispig. Det är bättre att få saker gjort än att gå runt och vänta på dem. Vara i tid, nej, ursäkta - vara i god tid. Tänka, oroa sig, oftast i onödan. Känner igen mig så i min farfar: så mån om att få allting rätt. Medan min farmor tar saker som de kommer och "det blir som det blir" så är farfar, precis som jag, en sådan som skall ha planerat in allt långt innan. Vill veta, vill säkerställa. 

Jag har svårt att finna ord för hur jag skall beskriva min farfar. Det är lite som med hans smygsnällhet - hans persona är liksom abstrakt. För mig utstrålar han trygghet och omtanke utan att jag kan sätta fingret på vad det är han gör. Men jag älskar honom, så otroligt mycket, och jag har varit för snål med att säga det. Kanske för att jag vet att han skulle bli lite obekväm och inte riktigt veta hur han ska besvara det, och det känns oschysst att kräva någon sorts uttrycklig kärleksförklaring tillbaka när.... hans bästa verk sker i det tysta. 😉