Torsdagen var min sista semesterdag, och jag påbörjade den genom att vinka Emil och hans familj adjö. De skulle på äventyr till Stockholm, men jag var mer sugen på att göra ett eget och lite mer naturnära äventyr. Min tanke var att packa en väska för dagen, sedan hoppa på en buss och åka till ett litet samhälle någonstans i Sörmland. Kanske Trosa, kanske Malmköping? Bara strosa omkring, käka en glass, reflektera över livet....
Minou höll mig sällskap när jag packade väskan.
Väderprognosen hade varit lite skiftande de senaste dagarna, och ena stunden stod det regn och andra sol. Precis när jag klev ut från porten började det regna. Jag, som har lite svårt att frångå vad jag redan innan bestämt (kognitivt oflexibel lixXxom) hoppade ändå på bussen in mot stan och hoppades på det bästa.
När jag kom in i stan så ÖSTE regnet ned. Det riktigt störtade mot marken och var som en riktig flodstorm. (bild nedan: precis innan störtregnet).
På vägen mot bytet till nästa buss försökte jag hålla mig så torr jag kunde, men det var ett omöjligt uppdrag.
Inom kort var jag helt dyblöt; håret hängde i stripor längs ansiktet, blöt om tjocktröjan, leggingsen och skorna hade det här härliga klitsch-klatschandet när jag gick. FY FAN. Där och då fick jag nog och beslutade mig för att strunta i min utflykt. För vem vill gå runt en hel dag, kall och blöt?
Lagom när jag kom fram till busshållplatsen såg jag bussen hem gå. 30 minuter till nästa buss. HELL NO tänkte jag, och började klitsch-klatscha hem. Det var som att världen spelade mig ett spratt när himlen helt plötsligt såg ut såhär:
DET VILL SÄGA hade jag bara väntat en halvtimme med att åka så hade det varit fine-finemang!!!!
Jag gick hemåt, stannade på ICA för att köpa lite tröstproviant. En svindyr bit varmrökt lax (=lyxlunch) och en glass till kvällen. Väl hemma bytte jag direkt om från det kalla blöta till varma mjukiskläder.
Jag gjorde i ordning lite kost i form av äggmacka och en stor kopp te.
Minou var med. Han är ändå bästa sällskapet, och rätt nöjd var han över att jag inte stannat borta så länge.
Jag åt min macka, tittade lite på TV... sedan såg jag hur Emil snapade om deras upptåg i Stockholm, och så kom ledsenheten över mig. JAG SOM SKULLE HAFT EN SÅ BRA DAG. En äventyrsdag?! Och så blev det såhär. Fick huvudvärk och lade mig i sängen och tyckte såhär hääärligt synd om mig själv. Grät en skvätt.
Så kom jag på... Nä, här kan jag ju inte ligga och ömka. Klockan är ju vara 16! Jag tittade snabbt in på buss-appen och såg att det gick en buss om 12 minuter.
Snabba puckar! För att gottgöra för den hemska förmiddagen kastade jag på mig nya kläder, tog nya skro från förrådet och sprang ned mot busshållplatsen. Glömde packning MEN SKITSAMMA jag ska ha äventyr!
Hann precis med bussen och åkte sedan 40 minuter söderut, mot Oxelösund. Jag hade ett nytt sikte på Oxelösunds skärgård: Femöre.
Så traskade jag förbi badplatsen, caféer och in i ett skogsparti. Jag ville till skärgårdens udde, för där hade jag minsann aldrig varit!
Efter 38 minuters promenerade så kom jag hit; till utkanten av Femöre.
Fanns lite häftiga kanoner och lite sånt där. Läste inte mycket på skyltarna (ville mest njuta av naturen) men jag gissar att de fanns för att försvara Sverige nån-gång-i-tiden....
Slog mig ned på bänken nedan ett par minuter. Där satt jag och kikade ut över de blå kluckande vattnen, över öarna framför mig, betraktade små röda stugor, kände vinden och solen och andades djupt för första gången på flera timmar. Huvudvärken var borta.
När jag tyckt mig få tillräckligt med ro och äventyr i kroppen traskade jag tillbaka, tog bussen hem igen och hamnade tillbaka i Nyköping. Traskade hemåt.
Väl hemma så var jag nu vrålhungrig - klockan var redan över kl. 19! Jag gjorde i ordning en lyxig laxsallad med broccoli, spenat, bönor, tomat och rödlök.
Lagom till dess att jag ätit upp och sett en halv film så kom Emil hem. De hade varit i Stockholm i nästan nio timmar, och nu var Emil trött, skall jag säga er! Han berättade om deras shoppingrundor och parkeringsupptåg, och jag njöt av det faktum att jag inte följt med. Stockholm kan bli så hetsigt. Och jag avskyr shopping. "Glass?" frågade jag Emil. Emil ville också ha glass.
Vi satte på en film på Viaplay som hette "Five Feet Apart". Jag trodde inte den skulle vara så stark, men jag blev så vansinnigt känslomässigt berörd. Gräs som en GRIS. Emil grät också några tårar, vi höll om och tröstade varann.
Vi var berörda långt efter att filmen slutat. Jag kröp ned i sängen, röd om nosen och svullen i ansiktet. Sedan sov jag så djupt, så djupt, som en bara kan göra efter att ha gråtit okontrollerat.
Vilken mysig dag ändå! Älskar när man faktiskt tar sig tid att göra något eget sådär. Jag är alldeles för dålig på det. Och den där filmen måste jag ta och kolla upp. Jag är iskall när det kommer till att bli berörd till tårar av film och böcker. Men letar fortfarande efter filmen som ändå får mig att gråta.
SvaraRaderaSå spännande att se om du då blir berörd av den! Kanske återkommer och säger "nä, den var inte ens sorglig", haha. För som du säger, vissa har ju helt andra trösklar när det kommer till sådana saker.
RaderaÄndå starkt av dig att kunna vända på dagen och göra den till något positivt. Jag är också ganska oflexibel när det kommer till förändringar, när saker inte går som jag har tänkt (men det kanske ligger i människans natur att vara så?).
SvaraRaderaTycker ensamutflykter är en så bra grej ändå? Brukar regelbundet försöka besöka någon ny plats ensam. Klart att det är kul att utforska tillsammans med andra också, men tycker verkligen om att ha tid till mina egna tankar, kunna lyssna på vad jag vill när jag är iväg (dvs om jag vill lyssna på något), slippa anpassa mig. Mår nog som bäst när jag får tid till reflektion (och samtidigt får utforska).
Ja, men känns som att vissa (dvs du och jag) är kanske lite mer så än många andra? Jag vet att Emil och väldigt många andra jag känner har mycket lättare för att ställa om sig till saker än vad jag har? Jag kan bli helt handikappat om något oplanerat sker, medan andra bara rycker på axlarna?
RaderaJag vet! Älskar att åka iväg och bara få umgås med mig själv. Var åkte du iväg själv senast? Kan du inte berätta lite om det? 😊
Tror att du har en poäng i det. Förra veckan kom vi hem och möttes av beskedet att vi inte skulle ha tillgång till vatten i kranarna på hela dagen och varken jag eller Linus kunde hantera det?! Verkligen ingen stor sak egentligen, det innebar ju bara att vi fick vänta med att träna/tvätta/diska men det tog ganska lång tid innan vi kunde ställa om och göra upp nya planer.
RaderaJag var i Alingsås (ca 40 min med tåg från där jag bor) och gick på second hand (älskar att besöka second hand på egen hand och kunna rota bland gamla böcker hur länge jag vill), fikade och läste bok på café, promenerade i regnet och strosade runt i en okänd matbutik (älskar att göra det!!). Verkligen en härlig dag, är så glad över att jag trivs med att umgås med mig själv för känner ibland att jag får ut mer av det än att slentrianumgås med andra (hemskt kanske?).
Har dock aldrig bott på hotell ensam så det kanske får bli nästa steg i mitt ensamumgänge! Verkar ju ganska härligt!
Haha, ja, men precis så! Jag och Emil skulle kolla på en bil i Sollentuna igår, men bilhandlarna ställde in pga inbrott så jag blev helt låst och visste inte alls vad vi skulle göra av dagen???
RaderaGUD så mysigt det låter! Blev också jättesugen på att göra precis det nu. Jag håller med, kan tycka det är så mycket mer rogivande och energigivande att bara så vara med sig själv ett tag.
Hotell tycker jag låter som en bra utmaning! Sånt har jag gjort (via konferenser), men aldrig i syfte att bara vara själv. Eller jo. I Paris hela tiden, om det räknas, haha!