I onsdags lämnade jag först bilen på verkstaden (för att kontrollera/kanske laga? AC:n) och sedan hem för att sitta i beredskap inför krisstöd. Eftersom telefonlinjen varit så pass lågt belastad så har de beslutat att stänga ned dem fr.o.m. midsommar, och istället lägga resurser på andra insatser. Men förstå min förvåning när det - en halvtimme innan linjen skulle stänga på mitt sista krisstödspass - RINGER en person! I kris! Som jag fick hjälpa!
Kände mig så stolt och nöjd när jag lade på luren efter 25 minuters intensivt krisstödjande. Kunde göra mig i ordning inför dejt med massor av psykologpondus.
För det var onsdag och dags för dejt! Jag mötte upp Emil utanför hans jobb - han hade hämtat ut bilen som nu hade en fungerande AC!... så gick vi till ät. Och satt ute! Härliga sommar!
Jag beställde (som vanligt) en oxfilépizza och Emil (som vanligt) en burgare med sötpotatispommes.
Kolla den här GULLISEN. Alltså vi hade dessutom en så bra dejt? Vi var båda glada, skrattade, pussades, pratade om vår arbetsdag, peppade inför midsommar, visade upp varandra projekt vi var stolta över....
Plus att jag igen fick äta detta mästerverk. ÄLSKAR.
Bästa av allt: vi fick med oss rester hem! Kom hem och jag försökte pussla det sista.
Minouuuuuu….. 😗
Tur för honom att han är söt. jag får lägga det sista någon annan gång. Istället fortsatte jag och Emil på en ny serie på svtplay - Älska mig (bra serie!). Och jag löste korsord.
Gick och oss samtidigt (!) runt kl. 23. Jag har börjat lägga mig senare, för jag märker att jag annars mest ligger och vrider och vänder på mig. Är liksom inte trött kl. 22 fastän jag helst av allt vill det.
Men! Det ringde! Så kul! Eller ja, inte för den som var i kris men kul att du ändå fick hjälpa. Hade så gärna velat vara en fluga på väggen och höra dig när du använder dina psykologkunskaper. Blir så imponerad över folk som kan saker. (Ibland blir jag imponerad av mig själv på jobbet när jag pratar med kunder och inser hur mycket kunskap jag ändå har om mitt jobb).
SvaraRaderaOch serie-tips om ni har Netflix. Never have I ever. Handlar om en indisk-amerikans tonåring som går på highschool. Hennes pappa har nyss dött och hon försöker hantera det, samtidigt som hon har bestämt att hon och hennes nördiga kompisar ska skaffa pojkvänner och bli coola. Finns bara en säsong än så länge så går snabbt att titta på. Har världens serie-baksmälla sedan jag tittade klart..
Haha, GULLE. Jag är lite likadan faktiskt - efter en riktigt bra terapisession (eller i detta fall, efter samtalet) så var jag liksom så sjukt stolt och impad att jag klarat det så bra? Att det liksom sitter i ryggmärgen utan att en vet om det? Så jag förstår känslan, och den är häftig, visst?
RaderaJa! Tack! Den har jag sett!!!
Såklart du ska vara stolt! Psykolog är ju ändå ett av de mer komplicerade yrkena, vilket den långa studietiden skvallrar om. Du kanske har skrivit om det här förut men hade gärna velat läsa om hur det kommer sig att du började plugga till det? Om du alltid vetat att du velat bli det. Jag har som så ofta en plugg-kris, även om jag har bestämt mig för att läsa en master i bibliotek- och informationsvetenskap om jag kommer in i höst (har tom sökt tjänstledigt redan). För ska jag någonsin göra något annat är det nu. Men så tänker jag att jag borde plugga något mer kreddigt. :P
RaderaJa, jag har skrivit om det i massor av frågestunds-inlägg. Ska se om jag kan hitta ett utklipp från senaste frågestunden (från januari i år)
Radera"Vad ville du bli som barn? Tonåring?
När jag var riktigt liten, säg förskoleålder, så ville jag bli frisör. Jag vet inte hur ni var i den åldern, men jag höll ALLTID på att pilla i folks hår; göra flätor och borsta och ha sig. Lite barbie-komplexet kanske. När jag senare blev lite äldre, kanske 8-9 år, så ville jag bli delfinskötare (detta var efter ett besök på delfinshowen på Kolmården). När fyllde 12 år ville jag bli psykolog ... and the rest is history."
Varför skall du plugga för cred? Ska du inte plugga något du faktiskt VILL göra? ;) Hehe, jag vet att du redan vet svaret, men ändå!