Sommarsallad på dejtpicknick, och Emil rakar skallen!

Igår, onsdag, så arbetade jag kl. 10-12:30 med krisstödslinjen. Detta innebar att jag arbetade hemifrån på förmiddagen. Medan jag väntade på samtal (som inte kom) så tittade jag på Youtube och lekte med 'nousen.

Älskade lille skrutt. Han lekte så fint!

Följde med mig var jag än gick. När jag satt vid skrivbordet skulle han sitta på datorn, när jag satt i soffan skulle han leka bredvid, när jag skulle byta om så placerade han sig på gott utkiksavstånd i en av klädlådorna.

Men när passet tog slut kl. 12:30 så packade jag ihop och traskade mot jobbet. Visar här en bild på min favoritdel av promenaden - den där syrenerna hänger ut över vägen. Luktar så oFanTLiGT gott, så jag måste alltid stanna och pressa näsan dem.

Kom fram och frös inte ett endaste uns i denna klädsel: 

Fick klä på mig en kofta för att känna mig lite professionell till dagens enda och sista besök. Alldeles lagom, tyckte jag (vilken chilldag)! Efter det så promenerade jag ned på stan för att möta upp Emil. Det var ju dejt-onsdag!

Jag hade gjort i ordning en sommarsallad med vattenmelon, fetaost, rödlök, gurka, tomat och bönor som jag tjuvsmakat på hemma (rysligt god), och Emil passade på att köpa Subway. Ja, han gillar ju inte grönsaker... 

Dejten började lite platt då jag blev lite sen (händer faktiskt typ ALDRIG), och Emil står buttert och väntade med en subway-macka som höll på att kallna. Vi stressade ned till Vallarna, båda sura på varandra, och slog oss ned motvilligt. MYSIGT VA 🙃

Hursomhaver så löste det sig rätt snabbt ändå. Vi pratade igenom det, jag bad om ursäkt (för det var ju mitt fel från början, även om hans surpuppe-attityd inte hjälpte precis) och sedan kunde jag åtnjuta min sallad. SÅ GOD.

Mätt blev jag, men tillfredsställd? Näe. Rent psykologiskt verkade jag tycka detta var lite för "o-unnigt"... En vill ju ha minst en unnig sak i varje måltid, visst? Eller så kanske jag kände mig för nyttig, för så fort jag ätit upp sade jag "jag vill ha något gott kvällsmål ikväll". 

Vi tog en promenad hemåt och Emil övertalade mig att gå lite omvägar. Jag var redan rätt trött i benen men valde att lunka på ändå. Jag var glad i alla fall!

Helt plötsligt var vi runt bland småstigar på bergen och traskade. 

Lite senare kom vi hem och kastade oss i horisontellt läge. Minou kurade ihop sig i Emils famn medan han scrollade. Jag läste de första kapitlen i Camilla Läckbergs senaste.

Alltså hur sover du kattskrälle

Svårt att förstå hur du kan vara så söt och så obehaglig på samma gång. 

Så mitt unniga kvällsmål fick bli vaniljyoghurt med flingor och frysta blåbär. Inte super-unnigt men jättegott. Vi tittade på den stora "Hälsoresan" och Emil blev så inspirerad att han började lyfta hantlar igen.

Så fick han helt plötsligt ett ryck, grabbade tag i trimmern och beslutade sig för att klippa av hela kalaset. Han var lite nervös, för det var första gången han någonsin klippt sitt eget hår.

Och som före- och efterbilderna visar så... Blev det kortare, ja. Jag föredrar ju egentligen hans härliga kalufs, men jag förstår att detta nu är skönare under sommaren.