Picknick på ömma ben

Onsdag, dejtdagen, går det ju inte göra annat än att vakna på ett fantastiskt humör, trots att en inte sovit så mycket som en borde. Jag hann med ett kort gympass på morgonen, och testade en ny övning som min kropp inte är van vid; markyft med hantlar..... och kände DIREKT när jag klev ur gymmet att j*vlar i min låda nu är jag inte längre graciös.

Hade direkt börjat ömma i vänster bakre lårmuskel och när jag gick så släpade den liksom efter (i min ovana hade jag väl inte gjort övningen tillräckligt balanserat mellan vikterna). Mitt gångtempo hade med detta minskat med minst 50%. Tack och lov är mitt arbete mestadels stillasittande/stående. 

Arbetsdagen var utplanerad: Under förmiddagen skulle jag ha en testning, och sedan skulle jag hinna hem under lunchen för att sitta i beredskap för krisstödslinjen på eftermiddagen. 

Jag hade testningen för att bedöma kognitiv nivå på en liten kille innan jag insåg mitt misstag; i mitt invalida tillstånd skulle jag inte hinna gå hem under lunchen - promenaden som brukar ta 45 minuter skulle ta minst en timme, och den tiden fanns inte. 

Jag fick alltså för första gången som boende i Nyköping... ta bussen hem. 

(notera hur stiligt lasarettsbyggnaden speglas i bussfönstret) 👆🏻

Hann hem med tio minuter till godo! Loggade in på krisstödslinjen och inväntade samtal. Passade på att dricka te, äta äggmacka och sätta igång med mitt nybytta pussel.

Minou var med och i vägen. 👇🏻

Vi tog en paus och lade oss i soffan istället. Han sov lite på min mage. BEBIS 🥰🥰🥰

Tänk lyckan att jag skall få arbeta hemifrån med krisstödslinjen hela sommaren? Få umgås med Minou hela onsdagarna. Sådan lyx för både honom och mig!

Men kl. 15 loggade jag ut från krisstödet, stämplade ut och så gick jag för att möta upp denne dejt-herre.

Eftersom det även idag var strålande sol och varmt, så bestämde vi oss för att ta vår dejt på Vallarna. 

.... med ät.!

Vi beställde en oxfilépizza och mac'n'cheese-kroketter med tryffelmajo att dela på. Bästaste bästaste dejtmaten!

Alltså det var SÅ härligt. Brisarna kom med lagom mellanrum, solen stekte... Vi pratade mer utförligt om gårdagen och Emils AW, om helgens roliga planer, om Minou och hans kommande ettårsvaccination, om vår roadtrip till södra Sverige... Och så låg vi bara och njöt.

Ser ni hur jag mår eller???

När vi kände oss klara så försökte jag få med Emil ned till hamnen och äta glass. "Köp glass du, jag försöker vara nyttig"...

"Men du kan väl bara ta och smaka lite från min i alla fall? Den var så god, jag vill att du ska få smaka!".. 

"Nej, jag vill inte fuska."... 

"Men bara en liten liten slick? En halv plastsked? Ännu mindre?"... 

"Nej."

ALLTSÅ TRÅKMÅNS. Då kan jag bli sådär butter och sur för att jag tycker att han är för rigid mot sig själv (när jag helt själviskt kräver att han ska smaka hur god kinder-glassen är 😂).... Och efter tio minuter av läpp-putande så gav han med sig och tog en kvarts slick. Motvilligt.

"VISST VAR DEN GOD VA?"... "Ja, den var god." ..... värt.

Vi började sakta gå hemåt och jag lufsade fortfarande med zombie-gångstil. Maklig takt, maklig takt... Vi gick förbi Fredde och bestämde oss spontant för att plinga på, och fastnade i deras soffa i en kvart och snackade skit. En välbehövd paus (förstår ni att jag, som vanligtvis kan traska i flera timmar utan att klaga, knappt kunde gå 20 minuter nu??)

Så såg vi vårt bostadshus i slutet av vägen på höger sida. Sista biten, nu köööör vi! 

När vi kom hem skrev Malin och ville gå på promenad. Inte på tal. Men hon fick gärna komma över och snacka lite skit hon med. Så hon dök upp, fastnade i vår soffa i nästan en timme och sedan åkte hon vidare hemåt. Jag gick och lade mig och sov som en prinsessa. 

Under morgondagen hade jag inte längre ont i baksida lår, men hade träningsvärk i hela ländryggen istället. Jag kan tydligen inte träna styrka. Borde hålla mig långt långt borta.