"Är det dåligt att tröstäta?"

Igår när jag gått och lagt mig för att sova, så kände jag en tung och rätt nedstämd känsla. När Emil också smög in försökte jag sätta ord på det.

"Emil, jag känner mig ledsen... Men inte såhär gråt-ledsen, utan mer platt-och-tom-ledsen..."

Han frågade givetvis varför, och det visste jag inte själv. Jag låg där och försökte härröra ett orsakssamband, och radade upp fler små saker som kunnat bidra; ett oväntat bankstrul, dålig timing på inbjudningar, kommande menstruation, Paris-saknad... Men inget kändes täckande. 

"Är det dåligt att tröstäta?" frågade jag till slut. 

Jag frågade eftersom jag tycker budskapet tidigare varit så tydligt; att tröstäta är inte rätt sätt att hantera sitt humör; en bör inte använda mat för att dämpa känslor; en bör lära sig att känsloreglera på mer konstruktiva sätt. Att äta löser inte själva problemet.

"Nej, det tycker jag inte", svarade Emil. "Så länge det inte är orimliga mängder eller varje dag. Och då, om det hjälper, så varför inte?"

"Bra", sade jag. "För nu tänkte jag tröstäta en twix. Inte för att jag är hungrig, inte för att jag är sugen.. Utan för att jag är ledsen och för att det är gott."

Så åt jag min kylskåpskalla twix white (den enda chokladen som är god kylskåpskall) och berättade om minnen från Paris då jag ätit just en kylskåpskall twix white, i sängen, mitt i natten. 

Det hjälpte.