Skälen till att jag inte vill ha barn (just nu) är tämligen simpla. Emil och jag håller med varandra på i princip varje punkt, och därför är vi rätt eniga i vårt beslut (just nu).
FÖRLOSSNING
👶 Det går nog inte att sticka under stol med att jag är vansinnigt förlossningsrädd. Jag hade hoppats från sextonårsåldern att de forskat fram en ny metod att föda som både var smidig och smärtfri.
BEGRÄNSNING
👶 Jag älskar att resa. Jag älskar att gå ut och käka. Jag älskar att åka iväg och träffa vänner; åka till Stockholm och stanna över, bo på hotell och inte vara bunden till hem. Med Minou är vi absolut redan begränsade, men inte alls i den omfattningen som att värna om ett barn. Nu snackar vi inte bara amning och ständig närvaro, utan förskolelämningar, sportlov, nattningar... Jag vill vara fri att kunna leva så som jag gör nu, som jag älskar. Och majoriteten av det skulle försvinna om jag hade ett barn.
MITT LIV
👶 Jag älskar mitt liv! Jag älskar min vardag, mina rutiner, min frihet, mina resor, mitt förhållande... Och allt det skulle förändras med ett barn (på gott och ont). Just nu känner jag att jag inte vill att någonting skall förändras.
MINOU
👶 Att ha Minou är som att ha en liten bebis. Vår lilla bebis. Men som jag inte behöver vaka över, byta blöja på, ta med till förskolan, amma/flaskmata, som låter mig sova om nätterna och som är tämligen lättskött. Han är alldeles lagom.
Skälen till att detta känns svårt för mig att både prata om och känna att jag inte vill ha barn är flera. Jag skall försöka bena ut dem så gott det går.
IDENTITET
👶 Jag har alltid sett mig själv som en person som skall ha barn. Sedan jag var sexton år har jag tänkt på, fantiserat om och planerat inför att bli mamma. Bestämt namn och diskuterat barnuppfostran... Jag har alltid älskat barn! Och alltid arbetat med barn!
NORM
👶 Alla skaffar barn, så har det sett ut i alla tider. En träffar någon, flyttar ihop, kanske förlovar och gifter sig, och sen... skaffar en barn. Det är som en naturlig del av ett förhållande. Jag ställer mig själv frågan: Är det en norm för att en verkligen VILL ha barn, eller är det för att ingen tänker annorlunda?
NAIVITET
👶 Jag känner mig så grundligt och äckligt naiv som tänker såhär som jag gör. Tanken att inte ha barn. Är det inte naivt av mig att sitta och påstå att jag inte vill ha något som jag aldrig haft och därmed omöjligtvis kan föreställa mig hur det är att ha?
BESVIKA ANDRA
👶 Jag nämnde i förbifarten för min far i telefon en dag om detta; att jag kanske inte ens vill ha barn. Han gick starkt på och förklarade hur barn är det vackraste man kan ha, den största kärleken en kan känna och att en aldrig aldrig ångrar sig. Ja, det tror jag fullt och fast på! Men om jag ändå väljer att inte skaffa barn.. Berövar jag både min far, mina farföräldrar och min syster en upplevelse.
ÅNGRA MIG
👶 Tänk om jag ångrar mig, och det är för sent? Tänk om jag kommer på i slutet av 40-årsåldern att jo jag vill visst! Kommer jag vara ledsen för att jag inte tog tillfälle i akt när jag var ung? … but then again - ska en verkligen göra något för att en "kanske ångrar sig" annars?
ÅNGRA MIG PARADOX
👶 För tänk om jag inte ångrar att jag inte skaffade barn. Tänk om jag ångrar ATT jag skaffade barn? Jag har träffat en handfull personer som jag känner inte alls trivs med att vara förälder. Som givetvis älskar sitt barn, men som inte älskar föräldrarollen; kraven och begränsningarna. Som suckar över att behöva hämta på förskolan och som inte alls njuter av hamsterhjulet samt den ständiga jakten efter barnvakt och egentid. Det känns fruktansvärt.
... Jösses.. Hur avslutar man ett sådanthär inlägg nu då... Tack och hej för mig!
Att känna sig stressad för att en "borde" skaffa barn när en är runt 30 är nog helt normalt. Och att känna som du, att ni nog inte vill, är nog också helt normalt. ;) Vad jag vill säga är att ni inte ska känna att ni borde för att förväntningarna ser ut så. För som du säger kommer ert liv förändras kolossalt! Jag och min sambo kände att vi var redo och att det var vårt nästa steg. Vi älskar det här livet vi nu har haft i snart 9 månade, men HERREGUD vad jag kan sakna livet vi hade innan. Då var vi ändå inte spontana eller äventyrliga för fem öre. Reste knappt ens en gång. Men nu är liksom en filmkväll i soffan något som inte blir av för att någon av oss hellre känner för att sitta själv och pyssla med sitt. För den stunden vi förut hade till våra egna hobbies nu är upptagen av sonen. Vi vet att vi kommer få mer än 2-3 timmars ledig tid på kvällen så småningom. Så vi står ut. Och älskar såklart varje stund med vårt barn.
SvaraRaderaJag är övertygad om att nästan ingen ångrar barnet som de väljer att föda. Men att de flesta nog ändå i viss mån sörjer det liv de en gång hade. Mer eller mindre.
Och på tal om förlossningsrädsla så var jag galet nervös inför den. Gillar inte att ha ont, att inte ha kontroll och att inte veta vad jag förväntar mig. Oavsett hur mycket jag läste och hörde om förlossning så GÅR DET INTE att föreställa sig. Men det hände, det var inte särskilt kul men inte så jättehemskt som jag hade förställt mig. Och bara ett par veckor senare hade jag glömt hur hemskt det var och kände att "jo, jag kanske kan göra det här igen". Men tänker att du väl borde möta förlossningsrädda i ditt jobb? Eller ha någon kollega som arbetar med sådant. Så att du kan se på det från ett rationellt håll också. Men jag tolkar inte som att det är den främsta anledningen till att inte vilja ha barn. ;)
Nu ska jag sluta min lilla novell för det är någon som säger "dadadada" i rummet bredvid och därför har vaknat. :P
Jo, jag vet att det är helt normalt... Men det gör det såklart inte mindre jobbigt att känna så.. :P Och jag förstår verkligen din situation (det är så ju sådant jag hör om på jobbet hela tiden). Helt fantastiskt att lyckan över ert barn gör det värt allt! <3
RaderaJa, men det vet jag ju. Ingen ångrar sitt barn, och majoriteten älskar barnet över allt annat. Och att sakna det som en gång varit är också vanligt. Men jag har ju nu valet, och det är det som blir knepigt..
Jag arbetar med förlossningsrädsla, ja. Absolut! Det är det; jag får höra de absolut värsta historierna och händelserna för mammorna som blivit traumatiserade med DET VÄRSTA tänkbara scenariot. Alltså inte bara att jag möter blivande mödrar som är rädda; mer än ofta möter jag de mammor där förlossningen varit värre än de någonsin kunnat ha mardrömmar om. Det hjälper inte riktigt min förlossningsrädsla.
Haha! Gulle han! Ha en underbar torsdag! :*
Hahaha, det är så lustigt, för jag gissar att du heter Anna och sen Maja i mellannamn, va? Men i och med att jag alltid ser namnen ihop får jag instinktivt för mig hela tiden att du heter "Anna-Maja"...!
RaderaInser att mitt resonemang kanske inte var så nyanserat som jag trodde när jag skrev :P haha Men jag ville iaf få dig att inse att du inte var konstig som kände så. Och att det är precis lika vanligt att känna att du inte vill ha barn på riktigt, som att du vill ha det i den här åldern. Att kanske känna "jag vill nog ha barn, någon gång" och inse att du är i den åldern när du ska känna "jag vill ha barn nu". Eller att som ni, vara så nöjda med vad ni har och inte vilja ändra på det.
RaderaJag tror jag fastnade vid att du nämnde att du kände en sorts plikt mot din familj att skaffa barn. Att du berövar dem något. Men att få barnbarn/barnbarnsbarn är ju ingen rättighet. Det är trots allt inte deras liv som förändras för att ni skaffar barn, utan ert. Och din syster kan ju lika gärna skaffa ett eget barn i så fall och vara den som berikar familjen med nästa generation.
Och såklart, jag inser nu att du blir ännu räddare när du träffar de som haft svåra förlossningar. Där rädslan faktiskt är berättigad. Då hjälper nog inte peppande ord från mig att det inte är så farligt egentligen.. :P Det som hjälpte mig var att inte tänka på det (och fattade knappt att det skulle komma en bebis). Ända in i slutet kändes det helt främmande att det skulle hända, även om jag visste att det var oundvikligt. Men det är lite som andra läskiga saker du måste göra. Jag visste att det skulle ske, men förträngde det tills det verkligen var dags. Kanske inte så bra sätt iofs. :P
Och jo, jag heter Anna Maja som Anna-Maja. Men mina föräldrar valde dubbelnamn utan bindestreck vilket har gjort att jag ideligen fått rätta lärare i skolan osv innan de lärt sig det. :P
Haha, ingen fara <3 Jag känner mig faktiskt inte konstig, bara... skämmig. Naiv, liksom. Och jag känner inte att jag "nog" vill ha barn, det är det som är det lustiga. Jag känner att jag inte behöver det. Och faktiskt inte vill. (just nu) (varför måste jag alltid lägga till det?!?!).
RaderaSå sant! Jag vet att det inte är en rättighet som de har, och det hjälper att höra det från dig. Men samtidigt gnager det ju oundvikligen. Suck på det!
Haha, ja, det är lite det som bidrar till problemet. Jag blir bara mindre och mindre taggad på förlossning när jag får höra dessa historier dagarna i ända. Och även om mitt jobb är att stötta och lugna, så kan jag inte förändra att många av dem blivit traumatiserade för livet. Och får men och skador och smärtor som kanske aldrig går bort....
Men, vad fint!! Då hade jag ju egentligen inte fel! :D
Fint och starkt av dig att dela med dig av dina tankar! För mig låter dom helt vettiga, det är ju upp till var och en att känna vad som passar en, men jag förstår också att det kan kännas jobbigt att inte tillhöra "normen". Jag själv har haft liknande tankar som du under flera års tid (är 28), och varit ganska säker på att jag inte kommer att få barn i framtiden. Jag ville helt enkelt inte "begränsa" mitt liv så pass mycket och jag har ett enormt behov av egentid/återhämtning så jag har varit rädd att inte klara av att sköta om ett barn. Nu när det gått några år har jag dock fått en annan inställning till det, och jag känner numera att ett barn skulle tillföra så mycket värde och mening som är svårt att hitta någon annanstans i livet (tror jag). Jag vet fortfarande inte hur det kommer att sluta för min del, och jag tror du har helt rätt i att man bara kan spekulera i sin situation "just nu", för det ändras nog ganska mycket över tid! Eller så gör det inte det, och båda är lika rätt, alla bestämmer själva hur de vill göra! :)
SvaraRaderaWow, vad intressant att höra om..! Jag är nog som du var tidigare tid, så. Och frågan är om jag kommer utvecklas i tankar, såsom du har gjort, eller inte.. och det är det som är jobbigt att inte veta! D:
RaderaTack för att du vågar dela med dig av dina tankar, och väljer att göra det till oss dessutom. En tanke som slog mig var: om du skulle ha samtal med en klient som radade upp samma för- och nackdelar kring att skaffa barn som du gör, vad skulle du säga? Förmodligen skulle du ju inse att klienten har goda skäl till att inte skaffa barn och detsamma gäller ju er (även om det ju förstås kan förändras och det är okej det också).
SvaraRaderaJag tänker dessutom att chansen att någon i er släkt/vänskap skaffar barn är ju stor och i och med att ni båda ändå tycker om barn kanske ni skulle kunna engagera er i släktingars och vänners barn? Tänk vad fint för ett barn att växa upp med utomstående vuxna som de kan anförtro sig till och typ ha filmkväll med, världens lyx ju. Och skönt att kunna umgås med barn utan att behöva ta hand om deras magsjukor, hjälpa dem med läxor, byta blöjor och hela den biten.
Vill bara återigen inflika hur klok och bra och insiktsfull du är. Minou är en sådan lyckost som får ha dig som kattmorsa. <3
Ja, det här hade jag nog inte skrivit om så många av er hade kommenterat och frågat om det. Det ligger liksom under huden på mig lite för mycket... Men att ha en dialog med er känns så värdefullt för mig <3
RaderaHahaha... Alltså, alltid överträffar du mig med din klokhet. Det gamla "om du var patient"-knepet. Fan, vad kraftfullt det är ändå! *guldstjärna*
Du är helt fantastisk. Tack för att du finns, Louice <3
Mycket igenkänning på detta ämne och modigt att dela med dig av ett så känsligt ämne. Både norm och besvika andra får mig att reflektera över mitt eegt liv. Jag lever ännu så länge ensam. Har alltid tänkt att jag ville bli mamma innan 30 men det har jag passerat nu. Trivs inte med mitt liv jämt, men för det allra mesta tycker jag att jag har det bra :) Nog utmanande emellanåt att vara singel i olika sammanhang. När folk dessutom undrar när en ska bilda familj är det tufft. Särskilt när de kommer från ens familj.
SvaraRaderaJag hoppas att du kan finna frid i ditt beslut oavsett om det är för just nu eller alltid. Och tack för att du delar alla olika delar av livet med oss som läser. Dina texter ger mig massor :)
Ps. Vet inte om de blir barn för mig, kanske på egen hand eller inte. Försöker tänka att det viktigaste är att en mår bra. Så många som verkar skaffa barn för att normen säger det utan att fundera över vem de egentligen vill vara
//Em
Jag förstår att det måste vara väldigt påfrestande när alla andra "förutsätter" att dina mål och din dröm är att skaffa familj. Och JA, det kanske det är, men att samhället bara förutsätter det??? Det är ändå spännande, och rätt pressande.
RaderaVad spännande resonemang, Em. Jag hoppas att, oavsett vad det blir för dig, att du mår bra och är lycklig! <3
Resonerar typ som du och tänker att jag i såna fall hellre ångrar att jag aldrig skaffade barn än ångrar ATT jag skaffade barn. Sen är jag ju inte heller främmande för att jag någon gång kommer att ändra mig och kanske kommer jag plötsligt känna att wow vill verkligen ha barn (även fast jag aldrig aldrig känt det och är liksom 30 nu), ja men då kör jag väl, men kommer aldrig att skaffa barn annars bara för att "man ska" eller att det förväntas. Tycker det är klokt att faktiskt tänka igenom/ifrågasätta att skaffa barn ordentligt, känns att många bara gör det hej och hå och sen slås över vilka livsförändringar det faktiskt innebär haha
SvaraRaderaAlltså GUD vilket bra perspektiv!! Det känns verkligen som att vi sitter i samma båt här, för jag kan känna igen mig i allt du skriver. Skönt ändå att du inte upplever samma skam över att våga säga det? Eller har jag läst in lite fel?
RaderaHåller med dig om att det kan bli som en chock om man inte tänker efter. Och det känns som att det är precis det jag gör nu - tänker efter, så pass att OM jag någonsin ändrar mig.. Så vet jag att det är något jag verkligen vill. Men nu? Nä tack.
Så fint att delar detta med oss. Allt som är normbrytande som du säger är ju lite extra svårt att dela.
SvaraRaderaJag kom på mig själv med att argumentera i huvudet när jag läste detta men sen kom jag på att du kanske inte alls vill ha några argument från andra sidan. <3 Klokt att fundera innan iaf och att det verkar som att du och Emil kan diskutera det öppet.
Jag förstår att det lätt blir så när man har ett eget perspektiv och sina egna argument, och jag tänker... Ett barn är ju alltid det största, och går aldrig att ångra när en väl har fått det! Och bringar så mycket gott som jag inte ens kan föreställa mig!
RaderaÅh, vilket otroligt intressant inlägg! Och att du ens har fått impulsen att skriva det är så intressant tycker jag, för det visar ju liksom på hur mycket förväntan det finns om att "det är klart att ni ska...". Jag tror också att det är något med er livssituation som liksom skriker "dags för barn" för folk också, tror inte du? Ni har ett stabilt, långvarigt förhållande, ni har båda nu stabila jobb och stabilt boende, så nu då? Andra som är i samma ålder men fortfarande pluggar, eller har mer instabila livssituationer skulle säkert inte få samma frågor och förväntningar.
SvaraRaderaTycker du att det är jobbigt med förväntningarna och frågorna? Eller går det bra? Jag tycker mig läsa (men rätta mig om du har fel!) att du själv är lite ambivalent och att detta därför kanske blir en känsligare punkt, än om du hade varit heelt dödssäker på att du aldrig skulle vilja ha barn? Kan det vara så att det blir svårare att ta emot andras frågor när man själv inte känner sig helt svartvit? Att det gör budskapet man vill sända ut mer skört och att det blir viktigare att mottagaren faktiskt är lyhörd, snarare än att mottagaren bara vill basunera ut sitt eget budskap?
Haha! Ser att jag skrev "men rätta mig om DU har fel"!! Vad är det för sjuk uppmaning! :')
RaderaHaha, lustigt det kan bli!
RaderaJa, men det är ju precis som du säger. Det är "dags nu" om man ser till alla omständigheter; stabilitet, ålder, ekonomi, bostad... Bara det emotionella och psykiska som inte stämmer ;)
Jag vet inte om det känns okej med förväntningar eller inte. Andras, utomståendes, förväntningar går väl bra. Det är nog mest min fars som är tuffa - det är han som hintar mest. Mina farföräldrar också kanske, även fast de är så stöttande och jag vet att de skulle stå på min sida oavsett. Men som du säger - ingenting är helt svartvitt, och kan det verkligen vara det, om det involverar något så stort och med aspekter om jag inte kan förstå eller föreställa mig (eftersom jag faktiskt inte vet hur det är att ha ett barn). Hur ser du själv på frågan?
Åh, så himla kloka tankar om ett svårt ämne! Tycker inte du ska känna skam och dåligt samvete för att göra andra besvikna; det är ditt liv, ditt beslut, din kropp, din framtid. Och kom ihåg att inget är skrivet i sten, du känner såhär nu, om några år kanske du känner annorlunda! Går det inte då – då var det inte meningen, eller så hittar ni ett alternativt sätt till barn. <3
SvaraRaderaAlltså känns så himla fint och enkelt när du formulerar det så. Tack, My! <3
Radera