Minou besöker Mariefred för första gången

I lördags väckte Minou mig runt kl. 05 som vanligt (det har blivit hans rutin) genom att spinna som en traktor och trycka sig nära, nära. Alldeles i halvgropen skall han ligga, eller gärna lite över nyckelbenen. Fastän det väcker mig när jag har sovmorgon så är det min höjdpunkt med Minou; det är då han är som allra gosigast. Då burrar jag ned näsan i hans päls, andas in lukten och blir omedelbart lycklig i kroppen. Är så nykär i honom.

Men han sover snällt med oss fram till kl 9-10-tiden när vi vaknar, och äter sin frukost samtidigt som oss. Jag hade förväntat mig att han skulle vara rutinbunden och stå och jama vid matskålen vid 06:30 som på vardagar, men det gör han inte!

Medan Emil snoozade vidare gav jag Minou mat, och sedan tog jag ett pass på min nyinköpta mini-stegmaskin jag köpt (ett spontanköp när jag hade som mest hemmaångest). Men nu har jag kört 6 träningspass på den och jag är nöjd! Blir rejält svettig på bara 20 minuter.

När Emil vaknade gjorde vi oss i ordning, duschade och packade in Minou i bilen. Vi skulle ta vår första långresa, 1½ timmes bilresa, in till Mariefred! Minou skulle få träffa farmor och farfar och deras två dvärgpudlar för första gången!

Minou gillar som sagt inte att åka bil. Fastän vi tränat flera småresor (som gått bra) så jamade han från 10 minuters start och hela resan. Varvade mellan snällt gny, till lite hårdare "hallå, jag är här!"-jam till ett argare "men släpp ut mig då!".

1½ timme senare var vi framme, tog transportburen in till huset och kramade om farmor och farfar. Vi placerade transportburen på matsalsbordet och han fick kika ut genom fönsterna från matsalen. Jättespännande, så mycket fåglar!

Blev helt varm i kroppen när jag såg både farmor och farfar smeka hans mjuka päls, höra farmors bekanta "nämen!" av förtjusning och när han försiktig slickade farfar över fingrarna. Minou var reserverad, men ändå lugn och oväntat framåt.

Lustiga är att hundarna inte ens märkte att han var där, i huset. De hade full fokus på att hälsa på mig och Emil, och sedan gick de och lade sig. I två timmar hann vi mumsa på fikat (vi hade tagit med oss kanelbullar, biskvi och saffranssemla) utan att hundarna reagerade på honom.

Istället traskade Minou runt på bordet och hade full koll på hundarna nedanför.

Haha, han ser så liten och söt ut mellan två robusta herrar 😇

Han blev så utmattad att han däckade ett par minuter i sin transportbur. Det sög musten ur honom med alla nya intryck; att se fåglar genom fönstret och hundar på golvet, att ha nya människor som gosade med en och dessutom att ha sele på. Utmattande!

När han vaknat satte jag ned honom i buren, och då gick Emil och Ida närmare... Minou fräste (för första gången vi hört honom fräsa!) mot hundarna, och då skall Emil till (hunden alltså, inte människan 😆), och buffade mot buren. Kvickt lyfte jag upp buren igen; Minou var rädd men lugnade sig snabbt. Vi gick ut i stugan för att låta Minou bekanta sig med den (om han nu skall vara med och sova där med oss i jul!).

Och Minou fick även testa på att vara ute för allra första gången! 

Lille krabaten darrade som ett asplöv av kylan och fukten i marken, men var alldeles för envist nyfiken för att vilja sluta. Efter fem minuter valde vi att avbryta och ta in honom igen.

Nu var dvärgpudeln Emil fullt medveten om att det var en katt i huset, men var helt fantastiskt duktig genom att bara skarpt observera. Minou satt på köksbänken och Emil precis nedanför, och de tittade på varandra utan att släppa varandra med blicken. Jag är så vansinnigt imponerad!

När klockan närmade sig 17 kände vi att det var dags att åka hem! Minou hade haft en lång dag, och var antagligen i behov av både intag och uttag (if you know what I mean 🍴💩)... Men det hade gått över förväntan bra! Både jag och Emil pratade om det i bilen på vägen hem, om hur lyckat det varit!

.. Dessutom var Minou i princip helt knäpptyst hela resan hem. Vi gissar att han var helt utslagen av allt nytt han varit med om.

Vi åkte hem, köpte chop chop på vägen och sedan myste vi hemma med linsbågar, Emils nya favoritchips och kanelbullar.

En sådan lyckad lördag! Det här skall vi göra om minst en gång till innan jul.