Rälsbuss till Oxelösund för spontant kunglig lunch

I söndags var det dags för något som jag skrivit in i kalendern för flera veckor sedan! Som ni vet så lever ju Nyköping upp under sommaren, och bland alla roliga kulturevenemang så sätts även Rälsbussen i funktion igen.

Rälsbussen är den gamla förbindelsen mellan Nyköping-Oxelösund, som gick på det gamla järnvägsspåret (som nu inte längre används). Den åker fyra resor per år, en gång i månaden under sommarmånaderna. Jag har aldrig åkt rälsbussen förut, utan tänkte att det skulle bli ett häftigt litet äventyr!

Vi hade klätt upp oss (inte medvetet men det passade sig så bra!) och när vi spatserade mot tåget i armkrok låtsades vi vara kungliga. "Beskåda, kung Emil, där står vårt ekipage och väntar!".

Det är verkligen ett gammalt, gammalt tåg. När en kommer in så får jag direkt känslan att jag är med i en Astrid Lindgren-film. Jag tittar mig omkring. Var sitter Madicken och Lisabet?

Konduktören kom fram och stämplade våra biljetter. Han hade en gammal uniform med skjorta och grå väst, och en gammal stämpelmanick som kändes uråldrig. Haha, det kändes som ett sådant pensionärsnöje! Och jag stornjöt!

Så tuffade vi iväg! 20 minuter skulle det ta (till och med längre tid än den nutida bussen), men det lunkade på långsamt och fint över järnvägsrälsen. Föraren pratade i högtalaren och det kändes verkligen som en resa i tiden.

Så kom vi fram till Oxelösund, tjugo minuter söder om Nyköping, exakt 11:30.

Jag kunde inte hjälpa annat än att knäppa ett par bilder på det gamla tåget när vi klev av.

Vår plan hade varit att först gå och äta på en fin restaurang vid vattnet, och sedan gå på muséet som utgjordes av lokstallet, där en kan lära sig mer om rälsbussens historia. Så först traskade vi ned mot hamnen, sugna på lunch.

Hittade fram till Läget, som är en känd (nåja, för Nyköpingsbor åtminstone) restaurang med perfekt - ja, precis! - läge.

Med uteservering vid vattnet mot båtkajen. Åh, vad jag önskade att det varit soligt och fint väder, så hade vi suttit ute vid vattnets kluckande och måsarnas skrattande.

... Men nu var det mulet så vi satt inne! Rätt fint det med, faktiskt. (Och en VET att det är en bra restaurang när en får gratis brödkorg innan maten - med grillat surdegsbröd och vallmo-&-fänkålsaioli, dessutom!)

Vi synade menyn mellan skagenröra, fiskgryta och rökta räkor, och blicken fastnade för oss båda på menyns storsatsare: "Tomahawk på 900g entrecôte, grillad majs, chipotleaioli, chimichurri, rostade cocktailtomater, kryddsmör, tryffelaioli och friterad klyftpotatis - 666 kr". 

ÄR DET SÖNDAGSLYX ELLER ÄR DET SÖNDAGSLYX?

Då tomahawken tog en rejäl tid att tillaga fick vi maten först en timme senare, och hade då lyckats prata om Minous hemkomst, ett framtida besök från min lillasyster, Freddes flytt, min systers Spanienflytt, att spara pengar till en lägenhet i Paris och förväntningar på kvällen. Kände mig så grymt kär.

Men väntan var så värd det. Maten var fantastiskt god, och det var tydligt att det var en succékombination av bra råvaror och skicklig tillagning. Kryddorna var balanserade och passade maträtten perfekt! Efter att ha smällt 900g kött + majskolvar + klyftpotatis + världens godaste tryffelaioli så var vi mer än mätta....

Planen hade varit att besöka lokstallet, men nu hade vi ingen tid kvar! Sista rälsbussen till Nyköping skulle gå inom en kvart. Vi skyndade tillbaka till järnvägsstationen.

Vi slog oss ned i tåget igen och snart åkte tåget iväg. "Tåget går årets sista resa om en månad.. Ska vi se om vi kan överraska farmor med en resa? Hon bodde ju i Oxelösund som liten, så hon kanske skulle uppskatta det?" föreslog Emil.

En kalasidé! Vi prellade att om det är fint väder den första september ska vi lura med Kerstin ut till rälsbussen och bjuda på lunch.

Väl hemma var vi såååå trötta och utmattade - fastän vi under dagen nästan inte gjort någonting. Kanske var det maten som gjorde oss så slut? I vilket fall närmade sig klockan 17, och vi började bli sugna på något sött. Vi fixade med en fruktsallad med vaniljglass.

(med kiwi på sidan för det ville Emil visst inte ha).

Så tittade vi på ett avsnitt Outlander och lät kroppen vara mosig. Fram till typ kl. 19, för då lockade den framkikade solen ut mig på en kvällspromenad. Hälsade på vackra solrosor som sträckte sig över trädgårdsplank.

Kom hem, åt naturgodis och den sista glassen, tittade på mer Outlander och sedan gick jag för att sova, redan vid kl. 21. En börjar ju bli gammal, vet ni....  (och allt jag gör är att drömma om Minou?).