Psykologisk snedbänga i Göteborg

Ni vet när en hamnar i någon sorts låsning, rent känslomässigt, och inte kan ta sig ur det? Det spelar liksom inte roll vad som händer - hjärnan har typ bestämt sig för att känna/tänka på ett visst sätt till dess att den är typ "klar" med att känna som den känner. Har ingen term för det, men väljer att kalla det för en psykologisk snedbänga; alltså ingenting som har med droger/alkohol att göra, men bara för att beskriva den låsning i känsloläge som kan ske i skallen på en. Det hände mig nämligen i fredags - samma dag som vi skulle åka hem från Göteborg.

Det här inlägget kommer inte alls bli kul att skriva, känner jag... Blir frustrerad bara av att tänka på det, än mindre att återberätta hela kaoskalaset i skrift. Men men, here we go.

Allt började egentligen på morgonen, när det strulat sig med vår frukostbeställning. Jag hade önskat frukost serverad på sängen (typ som en rolig grej), och Emil (som var lite mer skeptisk än mig) gick med på det. Efter att ha pratat med personalen kom de med brickan, om än lite senare än tänkt. (jag kan nämna att jag fick min mens precis här innan också!)

Jag håller med om att jag ändå föredrar att plocka ihop min frukost själv, men det kändes ändå lyxigt att få den serverad med deras urval av frukostprodukter. Emil var inte alls lika positiv. Visst, han åt, men med kommentarer som "hur tror de en skall klara sig på såhär lite smör?".. "müslin smakar... jord." ... "nej den här osten tycker jag inte om" och grimaserade. Men han åt, trots sitt diskreta missnöje.

.. och ni vet, vissa dagar är det inga problem att skaka av sig andra personers negativitet, att slänga med håret och säga "äsch, jag tyckte det var bra ändå!".... Idag var inte en sådan dag. Istället fastnade hans missnöje på mig som kardborrar, och jag kände att jag tog åt mig personligen för alla saker han inte gillade. Att det varit mitt fel alltihop - bara för att jag velat ha frukosten serverad. Svalde hans missnöje i varje tugga surdegsfralla och kände mig misslyckad.

Vi låg och kramades i sängen ett tag och jag sökte bekräftelse på att han ändå älskade mig, att han ändå kan tänka sig åka tillbaka hit till Göteborg med mig igen, ändå kan tänka sig bo på det här hotellet igen. Han mötte varje bekräftelse och slutligen kändes det aningen bättre.

Vi checkade ut (fick frukosten samt sen utcheckning gratis på grund av strulet, det uppskattades!). Vi lämnade bagaget i receptionen och tog oss ut på en promenad i det vackra sommarvädret.

Det var så varmt att vi unnade oss kall dryck.

Vi kom till Haga, och nu fanns det mycket mer folk än under gårdagen. Haga levde! 

Vi skulle till kända Café Husaren, för att köpa med oss en av deras omtalade, gigantiska kanelbullar till tågresan hem. I kassan fick jag ett spontant infall att köpa en jättestor havrekaka också.

Kan ha varit inre stress att behöva åka hem (hatar att gå runt och vänta på att få åka hem, blir helt rastlös i kroppen), hormonerna som krävde socker eller bara den olustiga känslan från morgonens frukost - jag smällde hela kakan själv på mindre än tio minuter. Kände mig äcklig, och övermätt.

Emil märkte direkt på mig att något var "fel" igen. Den psykologiska snedbängan hade precis fått upp fart. Han frågade mig vad som stod på tok, men jag hade inget svar. "Jag vet inte", sade jag, och försökte distrahera bort känslan med att promenera och fota.

Kände mig stressad och rastlös på samma gång. Tåget skulle gå om två timmar.

Jag bad Emil om att vi skulle slå oss ned på en gräsplätt vid vattnet. Hoppades kunna tänka igenom vad det var som skedde i min kropp, varför jag kände mig så olustig. Dålig. Hann sitta några minuter i ren tystnad innan jag märkte att Emil såg halvt bister ut. "Vad tänker du på?" frågade jag. "Jo, jag undrar om vi kommer hinna gå förbi de där butikerna jag önskade, innan tåget går."

Justfan! Vi hade ju kommit överens om att vi skulle gå till Levi's, Superdry och Carlings, som vi inte hunnit under gårdagen. Shoppa var det sista jag ville, men samtidigt ville jag inte beröva Emil chansen att få gå i sina butiker. "Kom, vi går nu!" sade jag och drog med honom iväg. "Men har du verkligen tänkt klart?" frågade han. "Jag vet inte", svarade jag. För i ärlighetens namn har jag ingen aning om hur länge den psykologiska snedbängan skulle hålla i den här gången, och jag tänkte inte minnas de sista timmarna i Göteborg som att jag satt och surade på en gräsplätt hindrade Emil från att gå i sina butiker.

Men att dra med honom till butikerna var väl det sämsta jag kunde göra. Jag var inte närvarande känslomässigt. Jag var i mitt eget huvud och mådde dåligt. Så fort vi kom in i en butik ställde jag mig mot väggen och väntade medan Emil skulle strosa bland kläderna. Han förmådde sig inte strosa när han såg att jag bara stod där, log tillgjort och höll ihop mig. Det blev bara fel.

Vi försökte ett par butiker, men sedan blev Emil för frustrerad och upprörd. "Jag vill inte shoppa mer. Det är inte roligt eller trevligt när jag ser att du bara står där och mår dåligt. Det är inte kul. Varför stannade vi inte bara kvar vid vattnet och lät dig tänka igenom allt?!".

Vi beslutade oss för att gå ned mot kajen igen och prata igenom allt. Jag gick stapplande efter honom; den psykologiska snedbängan hade nått sin kulmen. Varför kunde jag inte bara släppa allt och försöka ha roligt de sista timmarna?! Jag blev irriterad på mig själv. Men fast i mitt känsloläge.

Vid kajen pratade vi igenom allt. Hans version och min version. Jag beskrev känslan av värdelöshet som infekterade min kropp, om viljan att allt skulle vara bra men låsningen i mitt huvud som omöjliggjorde äkta leenden. Det slutade med att vi kom fram till det jag egentligen teoretiskt visste, men inte känslomässigt kunde acceptera: Jag har absolut ingenting att må dåligt över. (Vi är på semester i Göteborg. Vi har bott på ett fantastiskt hotell. Vi har ätit svingod mat. Vi har umgåtts med varandra och varit kära. Var finns det negativa?). Efter att ha fått nöta det ett varv gånger i mitt huvud släppte den psykologiska snedbängan. Emil var tvungen att bekräfta mig lite mer ("Ja, vi ska till Göteborg igen. Ja, jag älskar dig fortfarande. Nej, du har inte förstört hela resan").

Bara halvtimmen därefter satt vi på tåget. Tyvärr fick jag en plats utan fönster, och tillbringade hela första halvtimmen i ett gungande tåg med att leta upp en plats som var ledig vid fönstret (fanns endast platser som gjorde att en åkte i motsatt riktning) och satt halvt illamående resterande resa.

Emil plockade fram den stora kanelbullen vi köpt på Café Husaren, vi delade hälften-hälften. Maffig, men tyvärr lite torr :((((

Försökte dämpa mitt illamående med att dricka pepsi max och te (gratis i första klass!) men det hjälpte inte så mycket. Spydde lite stiligt i tågens designerade slängpåsar halvtimmen innan vi var framme i Katrineholm.

Sista bussresan från Katrineholm till Nyköping gick bra. Emil satt och höll handen på mitt knä hela resan och log mot mig ömt. Jag älskar att han alltid rör vid mig när han har möjlighet.

Nyköping var så vackert när vi kom fram vid 18-tiden. Vi promenerade halvtimmen hem och Emil bäddade med mig i sängen, serverade mig flera koppar te och len yoghurt med lönnsirap.

Så kramade han om mig och jag berättade att jag fortfarande kände mig som världens sämsta person. Hormonerna, skyllde jag på, för det är det enda som jag förstod. Den psykologiska snedbängans bakfylla. Så dum så dum så dum jag är, hålla på som jag gör. Varför kunde jag inte bara ha släppt det och haft kul de sista timmarna? Och varför kan jag inte bara släppa att jag inte kunde släppa det?! Hatar människohjärnan ibland.

Jag somnade runt midnatt, och sömn är min allra bästa medicin mot ångest och psykologiska snedbängor.

Så, ja, det var det. En fantastisk minisemester med ett irriterande onödigt negativt slut. Heja mig, va.