Lorenzo ville följa med mig till flygplatsen, och alltså offra sin sovmorgon under sin lediga dag, för att åka två timmar kollektivtrafik. För mig. Det kändes fint - nästan finare än soluppgången som lyste upp himlen när vi stod och väntade på tågperrongen.
I en timme åkte vi i tystnad - jag lyssnade på musik och han spelade mobilspel, samtidigt som jag satt och pillade i hans vänsterhand. Då och då tittade vi på varandra och gav varandra en puss, och jag kände mig bara så lugn.
När vi kom fram till flygplatsen frågade Lorenzo om jag ville äta en andra frukost. Vi gick till Starbucks, och trots monsterpriserna beställde vi varsin dryck och ätbarhet.
Chai latte och en tranbärs-vit-choklad-muffin till mig, och halloncheesecake och vit mocca-latte till honom. Efteråt halvlåg vi i soffan, lutandes mot varandra, till dess att det annonserades att det var dags för mig att gå till gate:n.
Han tackade mig för att jag kommit - jag tackade för att jag fått komma. "Je te kiffe - t'es tellement génial (jag tycker om dig - du är verkligen fantastisk)" sade jag. Han tog mitt ansikte i sina händer för en kyss adjö, och sedan passerade jag genom säkerhetsspärrarna.
---
När jag skriver detta så sitter jag på Olso flygplats, för en mellanlandning innan jag landar i Stockholm ikväll. Det känns både riktigt jobbigt, men också rätt skönt att komma hem. Jag saknar Christoffer, och Redoy, och min syster.
Direkt när jag landar blir jag upphämtad av min far, Den 23:e, åker jag vidare till min farmor och farfar, och ska fira julafton där med Redoy. Därefter åker jag hem för att tillbringa mellandagarna med Christoffer.
Paris nästa gång får nog vänta till januari/februari - eller kanske senast mars.
God Jul Emelie! Det är kul att läsa din blogg!
SvaraRaderaHoppas du får ett fint 2016!/ Mamma Halonen
Åh, tack!! Så roligt att höra att du läser och uppskattar min blogg, jag blir så smickrad..! Ta hand om dina två små prinsessor över jul, och låt dem ta hand om dig! :)
RaderaEn undran: träffade du alls "fransosen" denna gång?
SvaraRaderaDet gjorde vi inte. Vi hade en middag inplanerad, men han skrev dagen innan och avslutade vår relation. Jag tror det var för det bästa, eftersom det var mycket jobbigt för honom att jag spendera så mycket tid med Lorenzo (det hade jag också tyckt om jag var honom)...
RaderaAbsolut begripligt... Om jag nu lever mig in i ditt "ungdomliga liv", så undrar jag hur dina känslor är inför detta? Saknad, nostalgi, vemod, skönt, so what etc...? Du har lovat att man får tänka/fråga fritt ;-)
RaderaNu undrar jag hur du känner inför detta? OK, sorgligt, nostalgiskt, trist, so what, etc etc? Är det enkelt för dig att lämna en lång relation som en gång var viktig för dig?
RaderaVäldigt spännande fråga! Mitt svar lyder: Givetvis är det tufft för mig att lämna vår relation. Vi har trots allt spenderat ett helt år tillsammans, och trots att vi inte kommit varandra så djuptgående nära tycker jag ju om honom. Sedan att jag avstår från att häva ut alla de känslorna i bloggen, det är avsides..
RaderaDäremot är det med en viss lättnad också, trots sorgen. Jag vet ju att mina känslor för honom svalnat, och det fanns inte samma lust och iver kvar. Mycket tror jag berodde på att han hade svårt med polyamorin, och det stjälpte oss. Men.. nu tror jag det blir bättre för os båda, trots att jag fortfarande värdesätter tiden vi hade. :)
Intressant resultat av min sviktande datorteknik :-D (Trodde inte första frågan gick iväg som den skulle, så jag skrev en gång till): jag får två svar! Tack för dem, förstår hur du känner/tänker!
SvaraRadera