Allt började med en promenad i mina pompösa närkvarter; stora, ståtliga byggnader med snirkliga balkonger, ambassader med poliser utanför och breda alléer.
Ibland känns det verkligen som att man går runt i en gammaldags saga.
Kikar över ett stängsel...
Eller bara upp över trädkronorna...
Det finns så många attraktiva kameramotiv så det är inte sant.
Men på något vänster-höger-vänster-rakt-fram så hamnar jag bland smågränder och öde gator.
Dessutom en Rue Christine. Den tyckte jag om.
Så var det solnedgång också, och allt var sådär jobbigt vackert så man bara vill sucka och stanna tiden och man tänker att
nu hade det varit okej att dö.
Och sedan går man hem och skattar sig lycklig över att livet är så rikt på känslor, upplevelser, skönhet och lycka.
(Typ super-cheesy, jag vet, men ibland kan jag inte hjälpa det. Kan skriva om lite elände sedan om ni vill, för att kompensera).
Tar tacksamt emot både lycka och olycka i ord och bild!
SvaraRadera