Nä, snarare tvärtom. Jag är otroligt klumpig, klantig, glömsk och allt däremellan. (Detta i samband med min perfektionism och rädsla att göra fel är inte en vinnande kombination). I vilket fall som helst var jag med om en liten olycka häromdagen, när mina ben inte ville samarbeta med mina klackar i trappan mot métron.
Duns-duns-DUNS-duns-DUNS
sade det, och så låg jag ned i slutet på trappen.
Dagen efter såg det ut som bilden ovan. Ett ruskigt blåmärke.
(Men det positiva: Jag hann med métron!!!!!)
Å ena sidan tycker jag det ser otroligt vidrigt ut, men å andra sidan kan jag inte hjälpa att känna mig urcool/tuffing/rebell/been-in-a-fight-and-made-it-out-alive-brutta.
Appropå självförtroende, så kommer fransosen hem idag med sina två barndomsvänner! Det betyder att jag kommer få träffa dem för första gången; ikväll för burgarmiddag (bara den här nedrans förkylningen ger med sig, argh)! Åh, nervöst!
Aj!!!
SvaraRadera(men lite intryck av hårding får man ;-)
men alltså herre jösses Flicka! Jag har alltid sagt att klackar, det är minsann djävulens påfund och rent av livsfarligt! Ditt mäktiga blåmärke = ännu ett bevis på min teori!
SvaraRaderaBurgardate och barndomsvänner låter toppen. Men, INTE ikväll väl?! ESC! Hallå ;-)
PS: nu har jag äntligen fått tummen ur och bytt portal! Hoppas vi från och med nu slipper allt vad kommentars-strul heter =)
Skickar PEPP för lite allt möjligt! Känner på mig att respekten från dina värdföräldrar är ömsesidig, att förkylningen ger sig alldeles snart, att det blir fint att träffa fransosens vänner:) att du inte ramlar i metrotrappan igen! Att sommarjobbet blir roligt & bra etc etc:)
SvaraRaderateruko: Visst?!
SvaraRaderaAmanda: Aw, vad fint av dig. Tack för all din pepp, det är precis vad som behövs för att få mig att le och känna mig lite muntrare trots ömmande ben! :)