Lina och jag, ensamma i Louvren (a fiction short story)

En alldeles vanlig onsdag åkte jag och Lina till Louvren. Lina har nämligen aldrig varit på insidan, så det tänkte vi råda bot på. Om vi skippar morgonens tjoho med disney-brunch och att stå i kö i trettio minuter i en kö vi egentligen inte borde stå i (hej typiskt oss) så hoppar vi direkt in på det intressanta!

Det var typ ingen där, så Lina och jag söp åt oss allt extra syre, andades rikligt och dansade samba över golven som överlämnats nästan helt åt oss, och oss enbart.

Lina tog kort på ängel-grejen.

... Och vi tittade upp på de makalöst vackra takmålningarna, så pass att vi blev alldeles yra och nästan ramlade bakåt.

Vi sprang på Mona Lina mitt i allt slalomande över tomma golv, så vi tog en bild där. Jag kallar den "Lina och Mona Lisa". 

Sedan inspekterade vi guldrummet (aka. Apollons rum). 

Lina bestämde sig för att fota.

Sedan checkade vi in dessa två små lovebirds. 

Nu började det kännas som att vi hade alldeles, alldeles för mycket plats över, så vi var tvungna att sätta oss och vila lite på en bänk, för att inte överväldigas av allt det extra utrymme som ägnades oss, och enbart oss.

När vi sedan sett det allra viktigaste så slalomade vi oss hemåt, fulla av energi och egentligen sugna på att stanna kvar hela kvällen, ja, hela natten!


Obs! Disclaimer! 
Informationen som står i detta inlägg kan vara mer eller mindre uppdiktat. Möjligen kan besöket ha varit ett trängselkalas med både armbågar och knän som vapen, men som i absurditetens komik blev en lek med fördelaktiga vinklar. Skribenten för detta inlägg kan inte beskyllas för eventuella felbeskrivningar av verklighetens skeenden. Läs Linas version här.