Måndagsstros och nya vinklar

I måndags hade jag som vanligt (nu innan mina fransklektioner drar igång) hela förmiddagen ledig, och livsnjutare; som jag proklamerar mig vara, så tog jag tillvara på Paris sensommar. Jag klädde mig, för antagligen en av de sista gångerna detta år, i min blommiga klänning och lät ögonen vila bakom mina klassiska sekreterare-glas.

 Jag hade inplanerat en liten rendez-vous med en viss fransos, som bor i centrala Paris. Eftersom vädret det tillät, så tog jag mig en promenad mot hans boning.

På vägen så var jag "tvungen" att passera Eiffeltornet, och fick på köpet se dess gestalt i helt nya vinklar. Jag, redan helkär i Paris, blev som förälskad på nytt, suckade och svärmade och tog bilder från alla håll och kanter.

Jag menar. Det är ju inte ens verkligt. Att jag är här? Drömmer jag? Att jag bor här? I Paris?

Nä, herrejösses, vilket liv man lever, alltså.

I vilket fall så kom jag fram till herren, vi tog en kort promenad och jag fick se hans lägenhet (30 kvadrat i centrala Paris, med utsikt över små franska skorsstenar och hustak, hej, avundsjuk tjej här). Jag hann inte mer än att socialisera smått, berätta Norge-skämt på franska (och han drog de klassiska om belgarna) och visa mina klantighets-ärr - innan det var dags att hämta pojkarna på skolan och påbörja jobbeftermiddagen.