Febersjukling blir glassbortskämd

I söndags slog febern till som en chock - liksom vintern och snötäcket morgonen därpå. När jag vaknade upp var halsen tjock, huvudet tungt och värkande och kroppen varm.
Det var inte med glädje jag var tvungen plocka upp mobilen och sjukskriva mig från dagens parterapier och fransklektion (buhu!), och låg sedan självömkande kvar i sängen.

När jag insåg att jag inte kunde åstadkomma något som helst nyttigt - plugget var en omöjlighet, och till och med skönlitteratur var mig oförstådd... Så insåg jag att jag behövde något riktigt lättsamt, iq-befriat, tanklöst, men glatt...

Min feber ömmade efter något nostalgiskt och bekant...
Vips, så hade jag alla Mary-Kate och Ashley Olsen-filmerna nedladdade.

Nej, jag brydde mig inte om att jag var tjugotvå år fyllda, med väntande plugg och tydligt markerade ansvarsområden... Jag SKULLE se på den ytterst pinsamma filmen och därmed basta. Och Mr Mouton skulle vara med också.

Nog blev jag helt omvälvad när dörrklockan plötsligt plingade. Vem kunde det vara?
Det visade sig vara min fasligt fina vän Bastian, som hade med sig....

... En burk Ben & Jerry's Karamel Sutra!

Jag blev helt till mig, tacksam upp över öronen och jag kramade om honom flera gånger om. Pussar fick han också, över hela ansiktet. För finare vän får man leta efter.

Det gjorde helt klart min kväll, och min ömmande hals, till något extraordinärt. Nu vill jag inte sluta vara sjuk. tihi.