Paris: Dag 3, Vernissage et du pita boeuf bourguignon

Måndag och tredje dagen var min första och enda arbetsdag under denna vistelse. Jag började dagen med en morgonpromenad innan första passet. LJUSET i den här staden är, inte helt obekant, makalöst. 

Frukost innan jobb blev årets första mango! I mitten av juni - jag bör ju skämmas. Jag minns förra året då jag hade dille på mango, och åt det hela året 😆

Jag premiärade min mindler-tröja som jag fått på sommarfesten. 

Jag jobbade förmiddagen och så fort klockan slog 12.30 så tog jag mig ut! Det märkte att andra fransoser tänkte likadant. De satt och åt lunch på valfri gräsplätt.

Eller på uteserveringarna.

Det var verkligen sommarvarmt - så pass att en undvek solsidan och höll sig i skuggan. 

Jag gick tillbaka till studion och jobbade eftermiddagspasset också. Sedan var det snabba puckar! Jag hade blivit bjuden av Angélique (som pluggat och är väldigt intresserad av konst) att gå på vernissage. En del av hennes vänner skulle vara där, och jag... jag tackade ja. Fastän jag inte kan ett jota om konst. Och därför inte kan diskutera konst - ens på svenska och ÄN MINDRE på franska. Frankt talat visste jag inte ens vad ett vernissage egentligen var förrän jag googlade.

Skrev till Loïc på vägen dit i panik "ge mig några termer om konst på franska!"... Hans tips var "Fråga bara 'hur talar detta verk till dig?' så kommer det gå bra". 

Jag var inte desto mindre nervös för det. Jag ville så gärna göra ett gott intryck. 

Traditionellt svensk var jag tio minuter tidig och traditionellt franskt var Angélique tio minuter sen. Min nervositet hade nått en kulmen och vi klev in i den privata lägenhet som höll i vernissaget. Det var en utställning med kontemporär konst. 

Jag ska vara helt ärlig: Jag förstod ingenting. Vad är det här, liksom? Jag gick mest runt och försökte att se intresserad ut, försökte se ut som att jag förstod, försökte att inte vara i vägen.

Eftersom konstverken stod i en lägenhet skämtade Angélique till mig om att "det är ibland svårt att veta vad som är möbler och vad som är ett konstverk". Lampan till exempel. Tydligen inget konstverk?

Jag måste medge att jag kände mig så malplacerad. Det var verkligen inte min miljö och jag kände ingen (knappt ens Angélique). Angélique var däremot så omhändertagande. Jag försökte verkligen att inte hänga henne i hasorna, att istället gå runt själv lite och låta henne prata med sina vänner... men hon återkom alltid till mig och småpratade. "Ställ dig där så tar jag en bild på dig! Du matchar omgivningen så bra!".

En av de andra gästerna hade med en hund som vi gosade med i soffan. Angéliques vänner Maxime och Lisa var med.

Allt fler folk dök upp. Det serverades små rätter och vin och de flesta cirkulerade till och från balkongen för att röka. 

Balkongen hade också rätt fin utsikt, över Galeries Lafayette.

Jag blev alltmer hungrig och rastlös. Efter att ha gått tre varv och låtsats vara intresserad av alla verk så frågade jag Angélique och hennes vän Pierre om vi skulle gå och käka middag. De, som hade druckit två glas vin var och rökt x antal cigaretter, var inte alls hungriga. Personligen hade jag inte ätit sedan mitt kl. 16-äpple och nu var klockan 21. VRÅL.

Jag lyckades trots detta få med mig dem och Angélique tog oss till ett ställe lite längre bort med mat som var en fusion mellan medelhavsmat och franskt. Jag beställde, efter rekommendation, boeuf bourguignon i pitabröd. 

Ruskigt gott!!! Långkokt, mjuk, saftig och sååå smakrik. Samtalet mellan mig, Angélique och Pierre flöt på så mycket bättre när vi var i en miljö jag kände mig lite mer trygg med. Vi kunde prata om pandemin och kriget, om våra olika ursprung, matpreferenser och den franska vardagen. 

Både Angélique och Pierre menade att konsten vi sett tidigare var obegriplig för även dem (som är insatta i modern konst), och att jag trots allt nu kunde säga att jag varit på ett äkta franskt vernissage. 

Vi följdes åt i natten mot våra respektive sovplatser (så lustigt att jag ska hem och sova i Angéliques studio och hon ska hem och sova hos en annan vän), gjorde bises och när jag kom hem tackade Angélique och skickade mig alla bilder hon tagit under kvällen.

Kände mig glad och pirrig och stolt och också helt uttömd. Tänk, att hon ville umgås med mig? Är lite ärad faktiskt.