På fredagen arbetade jag halvdag innan jag kastade mig iväg för att resa till min bästa vän. Marieke har precis flyttat till Finland i två månader för att arbeta med ett forskningsprojekt på ett sjukhus (hon arbetar med något bio-kemi-tekni-logiskt) och då tänkte vi JAG MÅSTE HÄLSA PÅ!
Glad i hågen på pendeltågen! Är så frustrerad på att de slutat flyga från Skavsta, och att det tar så förjävligt lång tid att åka till Arlanda. Buss, tåg, pendeltåg och det tar minst 2 timmar in, och så ska en ju vara där flera timmar innan. SUCK.
Men snart var jag på plats på flyget!
Marieke mötte mig på flygplatsen och vi kastade oss i varandra famnar, skrattandes. Det ser alltid ut så när vi ses igen. Hon är min äldsta vän, och vi har i år känt varandra i halva mitt liv.
Hon hade fixat lite snacks inför kvällen men vi stödhandlade i butiken precis utanför hennes hyreslägenhet. Jag förundrades av alla sorter med Fazer choklad. Planerade redan att köpa med mig en bunt spännande smaker hem till Emil (som älskar Fazer)...
Marieke bor i Huopalahti, i en skruttig liten lägenhet som påminde väldigt mycket om min första lägenhet. Hon visade upp byggnaden stolt.
Den är stor och rymlig, men med ett halvtaskigt utbud med möbler. Hon har åtminstone en soffa som går att bädda ut, ett litet bord och ett par stolar (TV köpte hon själv första helgen).
I sovrummet finns två madrasser, där vi kunde sova på nätterna. Och ett par balkongmöbler 😆
Jag var så lycklig, för att jag hittade en sort av mitt barndomsbröd som morfar alltid brukade äta när vi hälsade på. Älskar det här brödet - tunnt rågbröd. Rallarhalvor, som de också kunde heta här i Sverige.
Marieke hade fixat en lyxig snacksbricka med vindruvor, minimorötter, kex, hummus, choklad, chips (och så mitt rågbröd!).
SÅ GLAD ATT VARA MED HENNE IGEN! Vi tittade på serier och pratade ikapp hela kvällen om allt som hänt sedan vi sågs sist (vilket var i Köpenhamn i oktober).
.jpg)
Marieke är en av de få personer jag är 100% avslappnad med. Jag vet att jag kan säga allt till henne, och hon skulle inte döma mig. Hon är också en av de få personer som får mig - som inte har så lätt till skratt - att asgarva hejdlöst. Denna kväll skrattade jag så mycket att jag grät bort allt smink.
Berätta om er bästa person!
Åh va mysigt! Och ändå kul med Finland. Bara sett Helsingfors själv när man gått av på kryssning ett par timmar 🚢
SvaraRaderaFint med en så fin vän! Min bästa vän är Ylva, hon har varit min bästis sen jag var 12 år och hon är som en del av familjen både för mig, min syster och mina föräldrar. Henne vågar jag vara 100% ärlig med och samtalsämnena tar ALDRIG slut, för en månad sen gjorde vi matchande bästis tatueringar ❤️
Hahha samma här!! Och då ser en ju inte så värst mycket förutom precis i hamnen.
RaderaYlva, ja, jag minns henne! Vi har pratat om henne, er vänskap låter så himla vacker och drömmig. Så himla himla fint att ni har varann! 😍
Så kul att få besöka henne på ett annat ställe! Och se ett nytt land till på köpet, om du inte varit där förut. Jag har bara, liksom Liv här över, gått av ett par timmar på en kryssning en gång.
SvaraRaderaJag har nog ingen bästa person, vilket är väldigt tråkigt. Har i och för sig kompisar jag haft länge. En som jag känt sedan vi gick hos dagmamman och vart kompis med i perioder under skolgången, som jag sedan började umgås med via en annan kompis vi båda hade efter gymnasiet. Hon bor kvar i Falun, liksom hela det tjejgänget jag kom in i då. Och när jag är i Falun så träffas vi ju, och hon har varit och hälsat på mig någon gång här nere med. Men vi hörs knappt mellan tillfällena och sedan jag fick barn så åker jag upp mer sällan (pandemin har såklart också påverkat) och då blir det långt mellan gångerna, vilket är synd. Men det märks att man är långtida kompisar då det varje gång vi ses är som att det inte gått någon tid alls.
Jag har varit där ett par gången via kryssning, och på en släktträff när jag var liten (jag är halvfinsk och mormor och morfar var krigsbarn på flykt till Sverige).
RaderaJag förstår, det blir lätt så, både med geografiskt avstånd och när en börjar bilda familj. Saknar du dem, eller känns det okej att de tär såhär? För som du säger, om det ändå känns "som vanligt" kanske det ändå är okej? 💕