I fredags skulle vi få besök - för första gången! - av Emils mor och hennes man till oss. Emil och hans mamma har varit en lite krokig relation, och träffas väldigt sällan. Så trots att hon bor i Nyköping, så har jag bara träffat henne en gång (och då hade jag och Emil varit ihop i mer än två år! och bott ihop i ett år!). Nu när Emil ringde och grattade henne på födelsedagen (för det är typ vid sådana tillfällen de hörs av?), så slog han ett slag för att bjuda hem henne till oss på middag. Hon hade ju aldrig sett vår lägenhet, trots att vi nu bott i den i 1½ år.
Kände mig fredagsfin på jobbet, och direkt när jag slutade så hämtade Emil upp mig och vi åkte hem. Tror aldrig jag sett Emil städa lägenheten så noggrant som just denna dag. Tror han var lite nervös - eftersom han och hans mor träffas så sällan så känner de inte riktigt varandra heller.
Vi dukade fint i vardagsrummet för fyra.
Jag hade lagat lasagne - och jag tror bannemig att det var min hittills godaste!
Jag måste medge att hela det här ståhejet är rätt beklämmande för mig. Jag har ju aldrig riktigt fått träffa eller lära känna Emils mor, och efter alla historier och minnen jag har fått höra så har jag inte heller haft den bästa "grunduppfattningen", tyvärr. Jag var alltså lite obekväm och tillbakadragen rent generellt, men försökte vara mitt vanliga jag och lika glad och sprallig som annars. Men det är ju svårt när en har något som liksom "tar emot" på insidan, och det känns som att en måste forcera fram intresse och trevligheter...
Men kvällen flöt på förhållandevis bra ändå! Det var trevligt, med undantag för att det fanns en "osäker atmosfär" i rummet, då jag märkte att Emils mor var nervös och rädd att det skulle bli dålig stämning. Eller så kanske det bara är jag som läser av laddningen felaktigt? #yrkesskada
Jag gjorde mest mitt bästa för att inte börja prestera socialt; klämma in skratt och samtalsämnen för att hålla allting så trevligt. Det kan bli så oerhört utmattande att bära det sociala ansvaret - som jag tyvärr ofta gör per automatik - och denna gång släppte jag det helt. Nu hade jag ju faktiskt ingen som jag kände att jag behövde imponera på.
Men allt som allt så fick kvällen ändå över förväntan! Jag var rädd att jag skulle känna mig ännu mer obekväm än jag faktiskt gjorde.
Jag och Emil plockade fram varsin Lindt-kanin (ja, vi har ju ett lager), och satte på Netflix. ÄNTLIGEN VAR DET HELG!
Åh, vad svårt. Det där med relationer alltså. Det kan bli så kladdigt åt så många håll, ju. Att man vill vara lojal men ändå öppen, eller att man skäms men ändå vill bygga relation... Usch, så svårt! Men modigt av Emil att bjuda in sin mamma trots knasig relation och trots att många barn nog hade känt att det var förälderns ansvar. Och skönt att det ändå gick bättre än förväntat. Tyckte Emil också det? Och bravo på att släppa lite på det sociala ansvaret, det kan verkligen bli tungt! Kram!
SvaraRaderaJa, men precis... Tror detta var väldigt stort för honom, och så tacksam att det ändå gick så bra... För hans del, ändå. Det var ju jobbigt, men jämfört med hur de har haft det tidigare tror jag detta var ett stooooort uppsving. Kram!
RaderaJag tänkte på detta när jag läste om när ni varit hos Emils pappa häromdagen, att man inte hört om hans mamma. Inte för att vi har med det att göra, men där har man förklaringen :) Jag förstår hur knepigt sådant kan vara och det kan lätt dränera en på energi. Hur kände Emil efteråt? Är det så att ni pratat om att ses igen? Jag har så knepiga släkt-relationer själv och har varit den i "mitten" flera gånger och ska medla. För alla ska ju fråga trots att dom sinsemellan inte har kontakt om hur den andre mår, vad den gör och jaddajadda. Människor ;) Men så coolt av dig att kunna ta avstånd ifrån det sociala ansvaret, det är inte lätt!
SvaraRaderaJag har btw haft en redig mansförkylning och legat däckad sedan i tisdags därav min frånvaro hehe.
Emil var rätt lugn, lycklig... Tror han egentligen var typ såååå lycklig att det gått bra, och att han än en gång INTE blivit sviken/lämnad/glömd. Och nej. vi har inte pratat om att ses igen, och jag hoppas inte det planeras heller :))) Tror inte det hade varit bra för Emil, eftersom vi vet att hon är oberäknelig och jag vill inte att han skall bli mer besviken. Hellre i så fall väldigt gles kontakt via telefon, och att han får ha det här minnet kvar :')
RaderaBLääää.. stackare. Frisk nu? <3
Usch, jag antar att det måste vara jobbigt för både Emil och hans mamma att ha den relationen? Tror du, som både har fått höra Emils version och har en del erfarenhet som psykolog, att relationen skulle gå att "laga" och göra till det bättre? Eller tror du att Emil skulle bli lyckligare av att låta den sippra ut? Hur mycket det nu än är möjligt att få en familjerelation att sippra ut vill säga...
SvaraRaderaJag läser alla dina blogginlägg med lika stor entusiasm som vanligt, men jag läser 200 % procent plugg fram till sommaren och lever efter att sova-äta-plugga-motionera-repeat. Din blogg är dock ett väldigt trevligt inslag i den ganska monotona och intensiva vardagen :)
Mjo, ja.. Men det går liksom inte att göra så mycket åt, att det blivit som det blivit.. Ständiga besvikelser och sorg över att hon inte funnits där för honom. Detta var nog rätt stort. Jag hade hellre, som psykolog, sett att de håller relationen lite på avstånd - jag tror han skulle må bättre då. Liksom, lite i periferin, men inte bortdomnad. Men risken är om man börjar förvänta sig saker av realtionen, att han bara skulle bli sårad.. :(
RaderaOj oj oj oj. 200%? Jävlar. Kan inte ens tänka mig!
Åh gu, kan verkligen tänka mig obekvämheten. Så stelt att ha folk man inte känner i sitt eget hem tycker jag. Men tur att det gick bättre än förväntat åtminstone. Och BRA att du inte tog det sociala ansvaret! Heja! En gång var jag på nyårsfest hos min pojkväns kompisar som jag typ aldrig träffat förut men ändå var det jag som var tvungen att hålla låda??? Det var så knäppt. Det var hans kompisar men dom pratade nästan ingenting utan att jag först liksom styrt upp pratandet. Sen blev jag full så det blev lättare att handskas med det hela men det var typ mitt värsta nyår hahah!
SvaraRaderaMen, berätta mer om lasagnen ;)))) den ser MAGISK ut
Haha, åh, underbart kommentar!! <33333 Jag känner igen mig SÅÅÅÅ.
RaderaLasagnen var det gamla vanliga! Massa god ost i bechamelen, salt, myyycket vitpeppar och så en nypa socker.
I köttfärssåsen skall det vara massa spiskummin och paprika, det är rackarns viktigt!
OCH KANEL SÅKLART
RaderaKan säga att vi aldrig träffade dom tillsammans igen hehehehe (dock träffat killen senare ett par ggr pga han och tjejen gjorde slut och nu har det där stela släppt som tur är.)
RaderaAldrig provat spiskummin och paprika i min lasagne! måste def testa! Och kanel...provat det en gång men NJA, kanske tog för mkt iofs.
Haha, kan förstå det. Låter sjukt pressande. Så det var mer sammanhanget som var stelt, och inte killen i sig?
RaderaÅh, men gör det! Jättejättegott. Och det här med kanel är verkligen en balans - man ska bara ha en liiiiiten liiiiiten nypa. Men när man får till det - WOW! Det blir en extra nivå i smaken som liksom gör såsen fylligare.
Igenkänning så in i. Tycker du verkar ha skött situationen utmärkt. Kram.
SvaraRaderaVad fint sagt av dig. Tack, och kram! <3
RaderaEmelie Hade tänkt upphöra med kommentarer, känns som om det inte riktigt funkar positivt, men jag blev så berörd av ditt ärliga inlägg här,så jag måste få säga att jag tycker ni båda är otroligt starka. Och som du och flera säger: det är så vanligt och betungande ofta att ta på sig det sociala ansvaret för att allt ska flyta. En eloge till dig för ditt agerande här!/teruko
SvaraRaderaTack, vad fint av dig att skriva det <33
RaderaJag diggar din blogg stenhårt och läser allt, beundrar framförallt ditt mod att våga vara transparent. För tillfället är mitt liv tungt och då får jag svårare att formulera mina kommentarer vilket leder till tystnad. Eftersom du lägger ner så mycket tid känns en halvdan kommentar inte tillräckligt för min del.
SvaraRadera//Em
Hellre en halvdan kommentar än ingen alls. Ingen kommentar alls tyder ju på att min tid inte är värt ens en symbol :(((
RaderaMen tack för att du tar dig tiden, Em! <33
Vilken jobbig situation... hoppas att de flesta är väldigt lojala och beskyddande över sina närmsta och då är det självklart att en träff som denna blir väldig dubbel och obekväm. Har väldigt svårt att tycka om människor som sårat de som står mig närmst, kan hålla kvar känslorna långt efter de som faktiskt blivit sårade släppt det, kanske för alltid haha. Envis och principfast, inte alltid mina bästa egenskaper.
SvaraRaderaVerkar som du skötte situationen super, hoppas Emil kände sig nöjd över kvällen också. Kram
Verkligen huvudet på spiken, Marléne! Så himla svårt, jag har fortfarande agg fastän Emil redan släppt saker, och jag inte ens varit där??? Haha sjukt.
RaderaKram, fina du. Tack och lov var kvällen lyckad för honom <3
Vad fint att ni bjöd hem dem trots den struliga relationen. Verkar som det blev en bra kväll ändå :)
SvaraRaderaJa, den gick inte helt åt helskotta :)
Radera