Lösenord

fredag, juli 27, 2018

Tankar om mitt första år som psykolog

Jag fick en kommentar från Karin i ett tidigare inlägg, som såg ut såhär:

Nu har du snart jobbat i Nyköping i ett år. Hur tycker du det har gått? 
Det skulle vara kul med lite reflextioner om ditt första år som psykolog.

Och det vill jag så gärna skriva om i ett större format än en svarskommentar. Jag menar, det här har varit ett av starkaste åren i mitt liv. Det här är året där jag slutligen kunnat lämna utbildningen bakom mig, och arbetat på riktigt med det jag drömt om sedan jag var 12 år. Lite som att mitt liv, eller åtminstone yrkesliv, startade.

Detta i samband med flytt, bostadsköp, bilköp och monogamt förhållande med en kärleksrusig pojkvän har verkligen gjort att det här året utmärkt sig.


Hur har det då varit för mig?
Främst av allt har det varit lärorikt. Så vansinnigt lärorikt. Visst, jag har under 5 års tid blivit matad med teorier, metoder och de frågeställningar som en psykologtjänst handlar om, men att verkligen sitta där, i sitt eget kontor, mittemot en patient, och utöva alla dessa metoder (som känns konstiga att börja använda praktiskt till en början!) har varit så lärorikt. Och spännande. Och läskigt. Och fantastiskt.

Jag menar, många gånger innan ett patientsamtal tänker jag för mig själv "Men hur i helskotta ska jag veta vad jag skall säga? Hur skall jag veta vilken metod som fungerar bäst? Hur skall jag kunna göra upp en terapiplan?"... Men sedan märker jag, när jag väl sitter där framför patienten.. Att allt bara rullar av min tunga. Jag skrev det i ett tidigare inlägg: "Det är som att jag cyklar utan stödhjul, fastän jag inte ens visste att jag kunde cykla". 

Jag blev starkt förvånad över vilket förtroende människor har för psykologer. Så fort en sitter framför en psykolog så tar de in allt en säger på högsta allvar, och verkligen har respekt för en. Det har jag märkt även på arbetsplatsen, hur de "under" psykologerna (kuratorerna, socionomerna) direkt förkunnar sin plats och säger "nej, men det där kan du som är psykolog bättre än mig!", när det känns som att jag, lilla Emelie, som jobbat i 5 månader jämfört med dig, erfarna Birgitta, som jobbat snart 20 år som kurator omöjligtvis kan kunna mer????

Med detta har jag även fått ett ökad självförtroende för min egen förmåga och kompetens. Jag har märkt av den effekt jag haft på flertalet patienter, och det har fått mig att växa. Min röst i terapirummet låter mer självsäker och trygg än i början, då den kanske upplevdes lite trevande och tveksam. Nu vet jag att det jag gör är rätt.

Dessutom har jag insett min egen individuella förmåga jämfört med mina andra ptp-kollegor. Jag har insett att jag har vissa styrkor, som handlar om organisationsförmåga och effektivitet: Jag skriver en journalanteckning på mellan 4-7 minuter. Det bara rullar av tangentbordet och jag ser andra som kan traggla i en halvtimme, minst. En utredning för mig tar runt 2 veckor, för en annan flera månader. Jag är mindre tveksam, kvickare, tar itu med saker direkt och gör dem i en ordning som gör att allt flyter.


Därtill ska jag inte hymla med att jag givetvis inte alltid varit den bästa psykologen. I många patientsamtal har jag fegat ut, kanske inte sagt det jag borde säga i alla fall, uttryckt mig klumpigt eller ogenomtänkt, blivit överväldigad och rädd att förstöra allians och därför inte gått på så hårt som jag kanske borde gjort. Tänk er själv, att deliver the hard truth till en liten 15-årig tjej med grov social ångest, och säga åt henne att hon måste exponera sig, att möta det hon är allra räddast för. Att säga att det inte är okej att undvika att göra terapi-läxorna, och att det är ett slöseri med tid att komma till mig om hon inte vågar kämpa för att bli bättre. Det är jag dålig på. Jag måste träna på att vara mer frank i terapirummet.

Jag har även lärt mig vilka metoder som jag arbetar bäst med. KBT med fokus på emotionsreglering är det som jag tyckt varit allra mest givande. Känsloskola. Acceptans av känslor. Hantera och bli vän med sina känslor.

Mest givande av allt på BUP har varit föräldrasamtalen. Att ha samtal med föräldrar som par, som reflekterar över sitt föräldraskap och vägleda dem i hur de kan bemöta barnet, har varit det allra mest givande. Föräldrarna har tagit till sig mer, vågat arbeta mer och varit mer motiverade än många unga som inte riktigt orkar. Jag tror att detta gör att tjänsten på BHV blir allt mer lockande (gravida kvinnor, nyförlösta par och föräldrar med barn 0-6 år), då jag kommer få arbeta mer med föräldraskapet än själva barnen.

Plus, att det är bara ett steg närmare min riktiga psykologdröm: Parterapi.

Hursomhavet kände jag direkt, redan första veckan, att vara psykolog är det jag är skapt till. Det är verkligen det som jag vill jobba med, mest av allt, och jag är så lyckligt lottad som fått möjlighet att göra det.


13 kommentarer :

  1. Emelie, du är så sjukt inspirerande! Din förmåga att uttrycka dig i skrift vare sig det är ren fakta eller känslomässigt - waow! Det är det jag älskar med din blogg. Det känns som att man sitter precis bredvid och lyssnar när du pratar (skriver). Ja alltså, Emil han är lyckligt lottad må jag säga! HEJA DIG! <33

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN ÅH TACK!! Visste inte att det var så bra skrivet, så jag blir tokglad nu ju!! :'DD

      Radera
    2. Ps. Gjorde en videoblogg med svaren på dina frågor men kvaliteten blev asdålig så jag fick slänga den :((( Ska försöka göra en på nytt igen, när motivationen sätter igång..!

      Radera
  2. Alltså, du är så himla grym! Kan tänka mig att du är stolt över allt du åstadkommit. Superinspirerande inlägg dessutom - blir så otroligt taggad på att ta examen och börja jobba nu!

    SvaraRadera
  3. Emelie <3
    Det här var så fint att få ta del av. Sista stycket - rös över hela ryggen och ögonen tårades. Är så otroligt imponerad av dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men gosa <333 Ska du säga? Du är en så himla levande människa, jag inspireras av hur du verkligen kramas allt det gottigaste hur livet och liksom NJUTER. Så himla vackert!

      Radera
  4. Tack Emelie för att du skrev detta inlägg. Det var jätte intressant att läsa. Vilken tur att du tycker att det är lika roligt att jobba som psykolog som du trodde att det skulle vara. Roligt att höra att det går bra för dig och utvecklas hela tiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen! Tack för frågan, det gav mig väldigt mycket att skriva inlägget också :) Många insikter fick bubbla upp till ytan!

      Radera
  5. Vad intressant att läsa. Du är en förebild!

    SvaraRadera
  6. Wow Emelie. Det låter så häftigt och jag tänker mig verkligen att du är precis så bra på ditt yrke som du själv upplever att yrket är rätt för dig. Så glad för din skull!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch, vad du smörar! Känns lite för fint för att kunna vara sant. Men tack tack tack för dina underbara ord! <3

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)