Paris: Dag 2, Tre promenader, ny glassmak och nya naglar (och lite ångest)

I lördags vaknade jag upp redan 07:30 - med stor sannolikhet för att jag somnat så tidigt kvällen innan. Jag klev upp och drack min kopp te, fick lite i magen och tog en dusch. Jag sade sett på vädret att det skulle regna från 14, så jag vill hinna ut för en förmiddagspromenad!

Ren och fin tog jag mig ut i det fortfarande trevliga vädret, och förundrades över byggnaderna omkring mitt bostadshus. 16ième arrondissemanget är så pompöst vackert, visst?! Så överdådigt och lyxigt och helt ofattbart.

Jag gick ned för en trappa...

... och fann den här lilla ladyn! I motljus visserligen, men inte mindre ståtlig för det.

När jag gick där allén med Eiffeltornet som främsta utsiktsmotiv, så såg jag ett äldre par promenera armkrok framför mig. Det gjorde mig helt varm på insidan och fick mig drömma om framtiden.

Passerade över Seine till andra sidan, och smög mig in mellan gatorna runt Eiffeltornet. Älskar dessa små gator - det är något surrealistiskt med att helt plötsligt kika upp och så tornar sig en av världens mest kända symboler upp mellan byggnadshusen.

Traskade in i trädgården vid Champ de Mars. 

Där såg jag att de hade planerat rosenbuskar, och blev alldeles till mig. Det här måste jag ta kort på, visa farmor, tänkte jag när jag knäppte bilderna.

Jag gick en runda i mitt gamla 6ième, bland de kvarteren där jag bott de senaste åren. Nedan ser ni vyn från boulangeriet jag jobbade i 7 månader förra året..

Kikade förbi favoritcrêperiet precis innan lunchöppning och snickesnackade med kocken; om psykologyrket i Sverige kontra Frankrike, om livet som egenföretagare och han berättade att de skall stänga ned crêperiet i juni?!?!?? (Jag gjorde plan på att återvända på tisdag, för att äta min favoritcrêpe *för sista gången*.....) Fy, jag blir helt ledsen när jag tänker på det.....

I alla fall, sedan gick jag hemåt. 

Kastade mig i sängen, vilade benen, snapade med Emil. 

Men inte mer än 20 minuter, för sedan skulle Loïc sluta sitt nattpass (och han jobbar ju bara 10 minuter från min studio - jag har planerat det så!), och jag skulle gå och möta upp honom.

Molnen hade nu börjat samla sig över himlen och luften började bli tung. Det märktes att det var regn på gång. Jag hann däremot hela vägen till hans boulangerie innan det började falla.

Där snackade vi lite, han visade sin kvinnliga kollega som han har en crush på, sedan lämnade jag av honom vid tunnelbanan och fortsatte gå runt lite själv igen. Ville passa på innan de första regndropparna.

Kom på att jag glömt tandkrämen i Sverige, så jag skyndade in i monoprix för att köpa tandkräm och fick syn på en mango. Nej, jag säger inte nej till mango! (svindyrt dock!!!).

Gick sedan en liten länga till, och råkade ramla över en nagelsalong. Jag har, sedan jag började göra naglarna, velat göra mina naglar i Paris också. Så jag smög in, och tacksamt nog hade de en tid direkt! De var grymt duktiga, måste jag säga! Visste inte riktigt vad jag ville ha, så det blev något tafatt och kom ut med dessa.

Jag kallar dem "Årets första mensblod" (iom att jag precis fått årets första mens iom att jag bytt från spiral). 

Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte om dem eller inte. 

Nu hade regnet börjat ösa ned, och under mitt paraply ilade jag snabbt hem igen...

....för att njuta av glass och Eurovision. En dag av 29k steg, 2 mil och 4 timmars promenader.

Det var en ny glassmak, som jag inte provat tidigare! (Oroa er inte, jag skall göra en recension också). 

.... Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag åt min glass, sedan lite baguette med pålägg, sedan satt jag och chattade med Emil, och fick ångestpåslag. Det var inget smärtsamt ångestpåslag, men ett kliande, irriterande, skavande, oroligt ångestpåslag. Kanske ett resultat av massor av småsaker som plötsligt bubblade till ytan, men jag kände hur det bara kliade och rev i hela kroppen och jag ville göra vad som helst för att det skulle sluta och jag skulle bli lugn igen.

Eftersom jag inte visste varför jag fick ångest eller var den kom ifrån, så centrerades den på något konstigt vis till mina naglar. Helt plötsligt var jag tvungen att göra något, och det kändes som att all oro skulle försvinna om jag bara fick bort den röda färgen från naglarna. Ju mer jag tänkte på det, desto ondare gjorde den röda färgen. Jag gjorde det enda jag kom på, som skulle sysselsätta händerna. Jag sprang ned till monoprix i regnet, köpte nagellack och började måla om naglarna. Jag kände att jag var tvungen att få bort den röda färgen och ersätta den med något lugnande. En snäll färg. En ångestfri färg. Jag valde ljusblå.

Jag trodde inte det skulle hjälpa, men det var samtidigt det enda jag kunde komma på som hade en chans att lätta på den kliande känslan, och tro det eller ej - det hjälpte lite. 

Jätteknäppt, jag vet, men att ha ljusblåa naglar gjorde det lite lättare att andas igen. Konstigt hur ångest kan kanaliseras och få utlopp på så omaka håll?

Sedan hann jag titta på en tredjedel av Eurovision innan jag blev så trött, så matt, att jag somnade. Nu när jag vaknat känns allt lätt, enkelt och ångestfritt igen. Ler när jag ser naglarna - tänker på hur fånigt det är att den ljusblåa färgen faktiskt hjälpte? Blir glad av den nu, bara för det. 

Däremot är jag lite putt eftersom det skall regna hela idag och hela imorgon också.... Pust och stön.