Torsdagen nästan utan dejt

Torsdagen, torsdagen, torsdagen. Som ni kanske märkt har min senaste vecka inte varit den bästa. Tror inte det gått en enda dag utan att jag gråtit. Torsdagen var inget undantag. Den började ungefär här; på jobbet. Jag hade en fullspäckad dag med systemutbildning, nybesök och anamnesupptagning.

Så här såg jag ut. Jag hade ont. 

Antagligen var det för att jag är trött och känslig. Antagligen för att jag har ont och svårt att koncentrera mig. Under dagen hände en incident som än en gång fick bägaren att rinna över och jag grät i fikarummet under lunchtid. Och på mitt kontor mellan två besök.

När det sista besöket, som var två föräldrar, blev inbjudna såg de att jag var helt rödgråten. "Det är tufft att vara psykolog", skämtade jag. "Ja, jag hoppas att inte vi får dig att gråta!" sade föräldrarna medlidsamt, men med glimten i ögat.

De fick mig till och med att skratta med några hemskt dåliga skämt, mitt under utredningens allvar. Det var rätt fint.

Torsdag är, som bekant, dejt. Jag mötte upp Emil, fortfarande med den här jobbiga känslan i magen jag haft hela veckan. Både jag och Emil behövde verkligen en fin kväll, bara han och jag, bara kärlek. Men det var något som inte stämde - kanske var det att stämningen på restaurangen gjorde mig obekväm, kanske den tröttsamma dag som Emil haft på jobbet, kanske att jag inte var hungrig och inte så entusiastisk efter mat, kanske det faktum att Emil fått trösta mig varje dag den senaste tiden, kanske är det flyttstressen. Helt plötsligt gick luften ur. Innan vi ens hunnit beställa sade Emil. "Jag vill inte vara här mer. Jag har ingen aptit. Jag vill bara åka hem."

Efter många om och men så gick vi till bilen och satte oss. Jag kände ett så starkt inre motstånd mot att åka hem - jag visste att det bara skulle leda till att vi tog den tunga stämningen och sorgen hem, och att vi inte skulle ha en bra kväll. Jag försökte få oss att prata ut om allting i bilen, om alla känslor som härjade och vad det var som kändes tungt.

Till slut övertalade jag Emil att åka in närmare stan och se om vi kunde hitta ett annat dejtalternativ. Det slutade med att vi ramlade in på puben Oliver Twist, där vi beställde in mozzarellagratinerat vitlöksbröd.

När vi väl satt oss ned, på samma sida i båset av mjuka, gröna lädersoffor, så kändes det plötsligt bättre igen. Jag satt och kramade om Emil, vi pratade försiktigt, vi kysstes, vi höll hand. Det var precis det vi behövde.

 Emil tog baconlindad oxfilé med bearnaisesås, rödvinssås och grönsaker.

Jag tog en viltburgare med västerbottenost, kantareller och lingon. Med det tog jag potatisgratäng, för jag var toksugen på det.

Potatisgratängen var verkligen win! Älskar potatisgratäng. Borde äta det oftare.... Burgaren var dock enbart en 2/5, eftersom burgaren var genomstekt och kändes som en uppvärmd frysburgare och att den fortfarande hade hamburgerdressing på (gillar inte det, stod inte heller i menyn att det var på). Dessutom blev lingonen för sura och passade tyvärr inte alls ihop med burgaren. Västerbottenosten och kantarellerna var dock riktigt goda på burgaren! Tips!

När vi ätit var vi (som vanligt) mätta så det rann ur öronen på oss. Vi kände oss även mycket lättare, rent psykiskt, och jag var så tacksam att vi fått den här tiden tillsammans.

Vi åkte hem och lade oss ned direkt, båda behövde närheten och intimiteten efter all psykisk påfrestning som varit de senaste dagarna. Vi somnade sedan 21:30, utan att släcka lamporna, utan att borsta tänderna, utan att sätta mobilerna på laddning.

Kan ju säga att vi själva var rätt urladdade.