Historien om hormonspiralen

TACK för alla era snaps, kommentarer, stöttande och underbara ord!

Igår var en anspänningens dag.

Jag kom till jobbet vid 07 som vanligt, hade behandlingskonferens till 12 och bara inväntade att få åka till lasarettet. Jag var mer stel och tystlåten än vanligt, vilket gjorde att mina kollegor reagerade och snart hade större delen av mottagningen fått nys om vad som skulle hända och kom med stöttande ord och fina peptalks.

Vid 12:30 var det meningen att jag skulle ta två alvedon och en ipren. I ren stress tog jag tre alvedon och två ipren. "Jag ska bannemig inte kunna känna mina egna ben i gynstolen, så bedövad ska jag vara".

Ju närmare klockan 13:00 det blev och jag var tvungen att åka, desto mer började jag ångra att jag avböjt Emils erbjudande att följa med (två gånger, dessutom!). När oron kröp närmare kände jag alltmer behovet att fråga honom. Vilket han märkte av, såklart, och när jag kom för att hämta bilen vid hans jobb frågade han sina chefer om han kunde åka med mig.

Det fick han.

Vi åkte tillsammans till lasarettet, parkerade utan att betala parkeringsavgiften (so sue me) och gick in. Jag tyckte situationen blev alltmer pressad och laddad ju närmare gynekologavdelningen jag kom, och när jag väl gick in i barnmorskans rum tyckte jag nästan min gång var absurt onaturlig. Som att jag försökte fejka att gå in lugnt.

Vi satte oss ned och började prata kort, men jag var så nervös att jag inte ens minns vad jag sade. Säkert kläckte jag ur mig något, i stunden till synes lättsamt, men egentligen platt skämt följt av mitt egna obekväma skratt. Antagligen. Så brukar jag göra.

Jag fick komma upp i stolen à la Kalle Anka och särade på benen. Emil satt vid min huvudända och höll mig i handen. Jag var så sjukt orolig inför en eventuell smärta, medan jag försökte upprepa orden som barnmorskan nyss sagt "kommer sticka till lite grann". 

Det blev kallt ett tag och hon sprayade på någon sorts bedövningsspray. "Bra" tänkte jag, "Spraya mig full med bedövning, tack". 

Inte för att det hjälpte. Det började sticka försiktigt långt ner i magen här hon mötte hormonspiralen vid öppningen, och jag klämde åt Emils hand. Smärtan spred sig genom magen och höll i sig så pass att mina ögon tårades. Jag höll andan.

"Oj, det här var lite kämpigt, ser jag. Ibland kan det vara så, att livmodern krampar. Då får man kämpa lite extra med den." sade barnmorskan.

Och krampen gick och kom totalt tre gånger; vi fick vänta några sekunder och sedan tryckte hon på igen. Smärtan ökade långsamt och sticket blev allt vassare. Till slut verkade krampen släppa helt, och då kände jag en skarp, vass smärta genom hela magen. Som att någon pressade en nål rakt igenom livmodern, och det gjorde så ont att jag drog skarpt och ofrivilligt efter andan för att inte tappa den. En hårsmån från att skrika rakt ut.

Ögonen började rinna av smärtan som nu började falna, men känslan av nålen i livmodern gjorde sig påmind som ett svidande sår. Barnmorskan frågade om hon skulle hämta läkare för smärtans skull, men jag sade att det var lugnt och att smärtan höll på att gå över. Jag fick ligga och vila en stund och gråta ut i gynstolen innan jag satte mig upp och fick sätta på mig kläderna.

När jag gick därifrån kände jag mig ynklig, svag och trött. Jag hade en molande mensvärk i hela kroppen (som skulle tillta under kvällen, men detta var jag i denna stuck - ack! - ovetande om).

Jag åkte och hade dagens sista patient, lyckades ignorera värken och tog mig igenom dagen. På kvällen lagade jag en lasagne som jag åt tillsammans med Emil och Fredde.

Sedan började vi titta på säsong 2 av Stranger Things medan jag vek mig av smärta mellan avsnitten.

Summan av kardemumman: Hade jag vetat att det gjorde få här ont (på mig! alla är ju olika!) så hade jag inte gjort det. Men nu är det värsta över.