Deppsöndag TROTS PANNKAKOR

Söndag var ingen bra dag. Trots att den inkluderade pannkakor.

Jag ska berätta, men first things first: Frukosten. Emil hade länge varit sugen på amerikanska pannkakor, så det skulle vi äta! Jag mixrade lite och tog rörsocker istället för strösocker, och det gjorde att pannkakorna inte lyfte så som jag ville att dem skulle.

Men de var goda ändå! Hade även i chokladknappar så att det blev chocolate chip pancakes :)))

Hade en liten däven känsla under hela morgonen, som efter frukost bröt ut till en fatal trötthet. Satt och stirrade apatiskt framför mig i soffan, och jag kände mig så utmattad att jag lade mig ned i soffan med en filt och nästan somnade.

Så började tårarna rinna. Jag fylldes av en sådan stark hopplöshetskänsla. Allt kändes meningslöst, tomt, platt. För första gången på otroligt länge så kände jag mig olycklig. Samtidigt kunde jag inte sätta fingret på varför. Allt kändes bara så tungt. Som ett ihållande och obegripligt tryck över bröstet, som inte gör ont men som skaver...  Och allt jag ville var att åla mig bort från det, men insikten att det inte gick var så smärtsamt att ögonen tårades.

Det var ett tyst gråt som aldrig tog slut. Jag låg ned i soffan, och det samlades stora pölar i ögonvrån som inte fann sin väg över kinderna. Emil satt över mig och torkade mina ögon om och om igen med sin tröjärm, men ögonvråna fylldes direkt, som om de aldrig blivit torkade.

Jag lade mig ned i sängen med Emil och fortsatte stirra upp mot taket. Vad var det egentligen som var fel? Jag visste inte. Jag kände bara. Vi diskuterade fram och tillbaka, jag och Emil. Oron över hormonspiralen och att jag är så otroligt rädd att sätta in den. Stressen över flytten och hur en hel vecka känns orimligt lång tid att få vårt hem. Att Emil varit så lättirriterad på sista tiden och att det gått ut över mig. Att gårdagen på kyrkogården rivit upp minnen jag inte tänkt över på flera år.

Emil kramade om mig. Jag tror yttrandet av ordet olycklig gjorde väldigt ont i honom, men ändå låg han där och höll om mig. Pratade resonligt. Tog mig på allvar.

Jag låg där i sängen fram till 15, ungefär. Sedan tvingade jag mig upp för att träna, och därefter kändes det bättre, faktiskt. Jag bara längtar till spiralen är insatt och flytten är klar. Då kanske jag kan släppa dessa spänningar.