Jag har ställt min första diagnos

Arbetsdagarna fortsätter att vara stimulerande, och jag märker hur jag varje morgon blir förvånad över att jag är riktigt pirrigt glad att gå till jobbet. Den här "åh nej"-känslan infinner sig liksom inte, för det finns alltid så mycket nytt att göra, så mycket att lära sig, så mycket ansvar att ta och att verkligen hjälpa människor. Kan ni tänka er det? Känslan att gå till jobbet och verkligen göra nytta.

Min ständiga följeslagare är ju min färgkoordinerade kalender, där jag har kategorier för besök, utbildningar, träning, personliga upptåg och konferenser.

Numera har jag börjat bli mer och mer varm i kläderna när det kommer till utredning.
Sanningen är att jag igår ställde min första diagnos. Alltså - det är på riktigt nu.

Just nu har jag bollar i luften bestående av två ADHD-utredningar, en depressionsbehandling, en tvångsbehandling, en paniksyndromsbehandling, en fobibehandling (Lars-Göran, ni vet..) samt en aggressionspatient. Nu nästa vecka ska jag även få medverka med en kollega avseende en ätstörningspatient. Jag ska få vara med och leda en ät-träning och efterföljande vila samt samtal.

Detta tillsammans med erbjudna kurser, veckoliga konferenser angående diagnostik och behandling samt APT. Jag känner verkligen att jag suger åt mig som en svamp och vill lära mig allt. 

Blev även lite röd om kinderna när min handledare betonade hur nöjd hon var över mitt engagemang, över hur snabblärd jag är och gissade rätt på min tidigare testade IQ-poäng. Jag vet att detta inte är ett forum att skryta - men jösses, så glad jag blir när jag märker att min handledare är imponerad över att jag tar mig för saker, tar initiativ, lär upp mig själv och ramlar in smidigt och lätt i alla rutiner. (så nu skröt jag ändå).

Alltså, jag är så vuxen nu, så jag fattar det inte ens själv.