Tjat lönar sig tydligen

Söndagar. Lata, härliga söndagar! Och vad som är allra bäst med söndagar? En maffig söndagsfrukost!

Denna gång önskade Emil scones, så jag fixade fram ett par traditionella vetescones. Som vi åt alldeles morgontufsiga och otvättade.

Därefter frågade jag om vi inte kunde träna lite med spindlarna jag fått av Christoffer. Exponering av patienten kommer bli aktuell om några veckor, och då är det viktigt att jag själv är helt kolugn när det väl är dags. Så jag tränar, kontinuerligt. Nedan ser ni Tjockis (han är tjock för att han åt upp den tredje spindelkompisen i burken) och Smalis (som varken ätit eller blivit uppäten ännu). Ser ni vem som är vem?

Det gick bra! Eller, bra i den bemärkelsen att jag inte började gråta och hyperventilera denna gång. Jag kunde ha en av dem i taget i handen, och enbart en gång slet jag bort min hand i reflexiv skräck (eller var det två?). Förbättring var det, i alla fall!

Sedan hittade jag Emils plastpåse-stash. Detta är komiskt eftersom 1) jag vägrar köpa plastpåsar när vi är på ICA - jag tar alltid med mig tygpåse men 2) han alltid resonerar för att "de är så viktiga att ha för att kunna slänga sopor i". I slutändan har jag alltid lyckats få honom undvika köpa påsar, för jag vet redan att han har en del hemma.

Jag visste dock inte exakt hur många... Förrän igår. 

Det är en hel jävla plastpåse-armé. Jag skämtade om att bygga fort och så kastade jag upp dem i luften en del. Och retades. Jag är väldigt bra på att retas.

Sedan blev det matplanering inför veckan, veckohandling (OBS! Utan att köpa nya plastpåsar!!!), seriegos i sängen och pang! så var klockan 17. Och klockan 17 har jag börjat gå på ett Friskis-pass.

Men det var snabbt över, och helt röd och svettig susade jag hem i vår (!!) lilla mini cooper. Hemma började middagsförberedelserna med ugnsstekt falukorv och potatisgratäng. Mmmm...

Och därefter blev Emil så glassugen att det var det enda han kunde prata om hela kvällen. Jag försökte stå emot, i ljuset av att jag redan ätit onyttigt för en hel småbarnsfamilj denna vecka, men han själv hade det svårare. Jag åt fruktsallad framför youtube-videos och försökte att inte bli alltför influerad av hans finurligt återkommande "men glass då......?"- kommentarer.

Och NOG för att jag älskar att han är lika glassmanisk som jag, så är det också farligt. En farlig grej. 

När han fyra timmar senare, när vi låg nedkrupna i sängen i beckmörker, säger.. "Det här är så mysigt. Det enda som saknas... Det är glass." så kan jag inte hejda mig mer.

Jag säger: "Nu går jag in i köket, och så hämtar jag en Half Baked och två skedar." 

Emil blev så förvånad att först inte verkade tro mig. "På riktigt?!".

Så vi satt i sängen med en liten nattlampa tänd, grävde med varsin sked i glassburken och mumsade ikapp. 

Så känns kärlek, tror jag.  (plus: tjat lönar sig tydligen).