Ost-mani, #brownies och skratthäng

Min första dag i Nederländerna och förorten Leiden, vaknade jag upp av solens strålar strax innan nio. Jag smög upp och möttes av denna vy.

Medan Marieke sussade vidare så satte jag mig och pillade lite på min blogg, kokade te och tog det lugnt.

Snart vaknade hon upp, och vi bestämde oss för att ta oss ut på en promenad och handla godsaker till kvällen. Vi bestämde oss för en tapas-liknande middag med massor av smått och gott, och sedan våra planerade #brownies, såklart...

Under min promenad fann jag även en klarblå mini! #they're everywhere 

Så kom vi till butiken! Där handlade vi ingredienserna till browniesen, och sedan massor av lchf-snacks. Salami, mini-morötter, hummus, körsbärstomater och såklart... ost. Underbara, fantastiska ost! Om det är någonstans en kan hitta bra ost, då är det i Nederländerna. När jag lusläste etiketterna som en ivrig turist så blev jag smygfotad.

När vi kommit hem med våra fynd så satte vi oss och tog det lugnt direkt. Vi satte på en serie som jag just börjat se på (You Me Her) som tilltalar mig något enormt, och Marieke fick hem sin nya smartphone och satt och pillade. Marieke och jag har en så otroligt bra relation på det sättet - vi umgås, ser på film, pratar och samtidigt pillar på våra respektive apparater. Så kravlöst och så enkelt.

... Sen vid 16 så hade vi sett klart hela första säsongen av You Me Her, and bestämde oss för att gå ut och fixa lite ärenden till kvällen. Vi tog oss in till Leidens centrum, där jag beskådade kvarnar och söta broar.

Och blomsterarrangemang vid kanalen.

Sedan gick vi på deras shoppinggata, där jag köpte åksjuketabletter (till vägen hem), tuggummi och Marieke köpte skal till nya fånen.

Men viktigaste pitstop:et var här: Coffeeshop. 

Fast det var inte kaffe vi skulle köpa, precis. Känns så otroligt konstigt att det är så öppet och accepterat här, där vi inte har samma lagar som i Sverige. Udda, men samtidigt nervöst och spännande på något sätt.

Sedan gick vi hem och påbörjade #baket! Det blev däremot inte alls som vi tänkt oss, och slutligen fick vi ut en skummande, brunknölig massa ur ugnen..

Men som blev lite bättre när den fått sätta sig! 

Vi delade kalaset på två, och satte igång. Jag kan däremot inte påstå att vi lyckades med något gastronomiskt mästerverk. Det var minst sagt en kamp att få i mig hela min bit, och mellan tuggorna skrattade vi åt varandra för att vi tvingade i oss något så oaptitligt. Det var verkligen skrattretande äckligt.

Resten av kvällen skrattade vi oavbrutet. Åt varandra, åt oss själva, och åt att allting var så obeskrivligt, ofattbart roligt. Jag har aldrig varit påverkad av någon sorts substans förut (varken flytande eller fast, om inte socker räknas? *hoho*), och detta var alltså... något helt annorlunda.
För att försöka beskriva det: När jag inte skrattade åt vad Marieke sade (för vad det än var så fann jag det undantagslöst tokfestligt), så skrattade jag åt mig själv, och tvärtom. När ingen av oss skrattade åt varken varandra eller oss själva, så skrattade vi åt att vi roades av sådant nonsens. Vi hade dessutom minnet av en guldfisk och så fort jag eller Marieke pratat till punkt så hade vi båda ofta glömt poängen. Och det tyckte vi ju också - givetvis! - var så makalöst roligt att vi skrattade så vi låg böjda i soffan.

Och sedan när Marieke plockade fram snacksen - allting var så otroligt gott. Maten smakade så gott och så starkt som mat aldrig smakat förr. Minimorötterna var så goda, körsbärstomaterna var så goda, osten var så god.. Hummus, som jag aldrig varit så förtjust i, var bland det godaste jag någonsin någonsin ätit. Jag skickade flertal logiskt bristande snaps till Emil och diverse, men sedan insåg jag under mina *moment of clarity* att jag var tvungen att lägga ifrån mig mobilen för att inte råka skicka massor av jobbiga saker som jag måste skämmas över senare. Så fort jag skickat en snap hade jag redan glömt hur den såg ut.

Så istället låg jag och vilade, drömde, fantiserade, skrattade i mitt eget huvud. När musiken spelade lät det som att den plinkade piano på min ryggrad - det kittlade i fötter och händer och det gnistrade och glittrade liksom i kroppen i takt till musiken. Det var läskigt och skönt och jätteroligt på samma gång.

När Marieke gick och lade sig följde jag efter, fnittrandes glad och lycklig somnade vi tillsammans i hennes säng.
(obs! för att vara sådär ansenligt pk: jag rekommenderar verkligen inte att substanser används på platser där de inte är legala och kontrollerade.)