För att carpa dagen matmässigt, så började jag med att ta en lunch på mitt favoritcrêperie. Slumpmässigt nog valde jag även dagen då kocken, Yoann, fyllde år! Hela hans familj var därmed där, och jag fick hälsa på alla innan jag slog mig ned och beställde.
Denna gång en helsatsning med galette och crêpe, och bara mina favoriter!
Ännu en close-up på denna. Paris stora njutning. Det är denna crêpe som fått mig att komma tillbaka till denna restaurang regelbundet i totalt 3 år nu. Denna skapelse med saltad karamell, vaniljglass och pralinkrokant.
*Magi* på tallrik.
Medan jag åt pillade jag på mina franska barn-korsord, pratade med kocken och hans fru och drack mitt gratis-te. Det var himla trevligt, och jag kan minst sagt säga att jag var proppfull på vägen hem. Däremot hade jag andra planer efteråt, jag skulle nämligen möta upp min Emsi....
... här! På Shakespeare & Company. Hon skulle nämligen köpa souvenirer och presenter.
Shakespeare & Company är (kanske bekant) Paris mest kända bokhandel med litteratur på engelska, där det finns böcker av alla sorter och genrer. Det var inte meningen att jag skulle köpa en bok, men trots detta råkade jag komma ut med denna.....
Agatha Christie. Min favoritförfattare. Jag aspirerar ju att läsa minst 50 av hennes 84 böcker innan jag dör, och har en hel del kvar. Måste komma ihåg att önska mig fler av hennes böcker i julklapp!
....Vi sprang även förbi Loïc på PAUL och hälsade på honom (Emsis kommentar: "Han ser precis ut som han gör på bilderna!"), och samtalade om morgondagen; min och Loïcs sista dag tillsammans. Han hade planerat massor av saker; yoghurtglass, crêpes och burgare till kvällen. Däremot ändrade vi om lite i planerna, och såg till att träffas samma kväll för burgare istället (utöver att träffas dagen därpå för crêpes och glass). Vi bestämde även att Emsi gärna får joina, om hon får feeling!
Snabbspolning framåt till kvällen; när Emsi åkt hem till Frida och jag mötte upp Loïc för vår sista middagsdejt. När jag anslöt honom på jobbet så hade han sett till att baka en sista, perfekt baguette tradition till mig. Jag blev så otroligt glad, för Loïcs baguetter är bäst! (som bekant...). Lyckades äta upp halva på vägen till restaurangen.
Sedan gick vi till det burgarställe som vi båda utnämnts om det bästa i Paris, och dit jag först introducerade Lolo, och som vi sedan besökt flera gånger. Paris New York.
Vi började med att smygfota varandra i omgångar, haha!
Sedan kom krubbet in! Varsin burgare och en pommes med cheddar och bacontopping att dela på.
MIN FINA VÄN!
Sedan högg vi in! Jag åt som en varg, i och med att jag inte fått äta flottigt/sockrigt på ett tag nu. Det var himmelriket.
.... och till dessert; den obligatoriska milkshake:n!
Sedan gick vi hemåt, och för varje steg så kände jag hur min mage töjdes ut. Jag har inte ätit sådana kvantiteter på ett tag, vilket gjorde att jag nästintill kände mig spymätt. Jag som kunnat äta samma volym (och mer därtill!) bara veckorna tidigare utan klagomål. ÅH. Dumma begränsade kosthållning. Sensmoral: Eating healthy is bad.
... MEN... Det gick över timmarna därefter, när jag kramat Loïc hejdå och "vi ses imorgon!", Skype:at med Emil och svärmat över nalkande budgivningen och så helt plötsligt... Så ramlade en kompis fram.
Men han stannade inte länge. (He had business to attend to. In my tummy.)
Hur som haver!
Idag är min näst sista heldag i Paris. Jag har en heldags-kompisdejt med Loïc, Emsi kanske joinar, och sedan på kvällen har jag en pizzadejt över Skype med Emil. Och nämnde jag att budgivningen drar igång idag?!?!
Åh herregud budgivning... Jag har budat på lägenhet en enda gång (när jag köpte min nuvarande bostadsrätt för tre år sedan) och jag tyckte att det var nervpirrande på ett obehagligt sätt. Jag grät när det var över, inte av glädje (trots att jag såklart var glad över lägenheten) utan av lättnad för att budgivningen tog slut.
SvaraRaderaHahah, är det så?? Hade jag ingen aning om. Jag kan förstå att budgivning är ångestskapande, men jag tror jag är för positiv för att ångesten ska nå mig? Just nu är det åtminstone det, men vi får väl se till de nästkommande dagarna. Jag kommer säkert också gråta - hoppas däremot att det är glädjetårar.
RaderaVar är din bostadsrätt nu? Trivs du fortfarande lika väl i den? :)))