En dagsutflykt till Rouen, Normandie

Sätt er ned bekvämt, hämta popcornskålen (eller glassburken eller morotsstavarna eller chipsen, whatever tickles your fancy), för här kommer ett dunderinlägg om en - för mig - helt ny upplevelse.

I torsdags var ingen vanlig dag, säg, för torsdag var den dagen jag bokat en endagsresa till Rouen! Jag hade bestämt mig för att göra en dagsutflykt och utforska en stad som jag länge varit nyfiken på, som dessutom ligger belägen i Normandie.

För er som kanske inte kan Frankrikes geografi utantill, så ger jag er en liten hjälp. Såhär skulle alltså bussen ta mig, enbart 1,5 timme norrut, till den lilla huvudstaden i Normandie.

Bussen som skulle ta mig dit kördes av Ouibus, och det var första gången jag använde mig av det företaget. Jag kom dit lagom i tid och fick gå på bussen. Jag kan medge att jag var lite skakis sedan förra traumatiska bussresan, men jag hade åksjukepiller och dessutom tänkte jag att 1,5 timme inte kan döda mig.

Jag var dessutom på kalasglatt humör och såg så fram emot att få utforska en ny stad, helt själv! Eller, helt själv var jag kanske inte - jag fick lite virtuellt sällskap från min favoritperson.

1,5 timme gick som smort. Bussen var dessutom fantastisk - rymlig, fräsch, med wifi och eluttag (fastän jag glömt min transformator-dosa, så jag frågade snällt killen framför om jag fick låna hans. Det fick jag! #älskar-snälla låna-ut-grejer-personer). Rekommenderar ouibus!

Så helt plötsligt var jag framme. Jag hade min ryggsäck och mitt paraply fastspänt på ryggen som en riktig utflyktsvandrare, och så traskade jag in i staden. När jag väl kommit in en bit, så... Wow. Wow. Vilken stad.

Jag älskade Rouen från första ögonkastet, och blev som förtrollad av arkitekturen som tedde sig både bonnigt pittoreskt och mäktigt gothisk. Jag bara stod och stirrade många gånger, kunde inte hjälpa att le, och gick fram och tillbaka genom både stora och små gator.

Bland det första jag gjorde var även att ramla över den här gigantiska katedralen. Jag menar, den var så gigantisk att den inte ens gick att få med på bild, hur jag än backade och böjde mig bakåt som en limbogymnast. Denna heter Cathédrale Notre-Dame de Rouen. 

Rouen visade sig även vara staden med kyrkor runt varenda hörn. Var jag än kollade så fann jag en ny kyrka, alla lika vackert detaljerade och gothiskt smyckade. Att staden även räknas som en "ville aux cent clochers" (stad med hundra klocktorn) som min fina Rouen-vän Johanna berättade för mig, blev mer och mer begripligt. Dessutom lät klockspelen var och varannan minut över staden, och ekade mellan de söta stadsväggarna. Det kändes filmiskt.

Så började jag gå längs gågatorna i den lilla staden. 

Fasaderna såg likt detta; förstår ni vad jag menar med bonnigt pittoreskt? Vill nästan kalla det ett randigt Amsterdam.

Stötte på den stora guldklockan. 

Och efter en kortare "wow"-promenad där jag bara stod och gapade, tog kort och gjorde videos så sade magen ifrån. Jag var vrålhungrig och klockan var 12:30. Det var dags för frukost! Jag letade upp det boulangerie som Johanna gett mig tips om, köpte mig en baguette och slog mig ned här, på torget.

En baguette med tomme-ost, coppa och grönsaker. Brödet var så otroligt smakrikt och perfekt gräddat, och smaken var klockren. Lika rent som klockspelet som plingade i bakgrunden medan jag åt.

Sedan shoppade jag lite souvenirer, och fastnade direkt för en målad träskylt med Rouens koordinater. Jag skickade ett snabbt sms till Emil med "skulle du gå med på att ha denna i vår nya lägenhet?" och när han jakade så köpte jag den på studs. Åh, så fin inredningsdetalj som även bär ett sådant fint minne.

Sedan fortsatte jag min upptäcksfärd i Rouens gatlabyrint. 

--- Och svärmade över husen. Det var inte förrän här det faktiskt slog mig; de termer jag sökt för att beskriva staden.... Medeltida. Visst? Visst känns det lite medeltida?!

Runt 14:30 så kände jag regnet börja droppa (jag var däremot utrustad med ett redigt paraply, och ryggsäcken preppad med extra skor och två extra par strumpor om så skulle behövas, mvh duktig scout). Det gick däremot ingen nöd på mig, för jag letade precis upp det högst betygsatta crêperiet i Rouen och ville äta mig en crêpe. Jösses, så jag taggat inför detta!

Beställde in det självklara: en crêpe med saltad karamell. Alla vet ju att det är i Normandie-Bretagne-trakterna som saltad karamell härstammar från, och här den då (rent logiskt) borde erhållit perfektion. Så när ser ni min Caramela med saltad karamell, pralinkrokant, en kula karamellglass och en kula vaniljglass.

Och nog var det den godaste saltade karamellen jag någonsin ätit.. Snacka om att de inte snålar med saltet, men wow, vad gott det blir!... (dock var crêpen i sig inte godare än Saint Malo, mitt favoritcrêperie i Paris..!).

Medan jag ätit upp slutade det (tursamt nog!) att regna. Utanför fanns enbart en frisk, klar doft av blöta gator kvar. Dessutom ramlade jag över ett pâtisserie som Johanna höjt till skyarna! Olyckligtvis var jag fortfarande tokmätt efter crêpen, och fick bara fönstersmaka.

Och hoppsan, en till kyrka! Denna heter Église Saint-Maclou och lyckades lockade mig med orgelspel inifrån, vilket gjorde att jag till och med kilade in och förundrades av insidan.

Så traskade jag in i l'Aître Saint-Maclou, som är en gammal kyrkogård. Eller kyrkogård och kyrkogård - det var här man förvarade benen från alla döda under pesten. Numera är det som en stor gård som kantas av gallerier. (dvs: här finns inga synliga skelett kvar!).

Här slog jag mig ned och skrev i min dagbok - flera sidor skrev jag. Jag skrev om hur det kändes att åka till en ny stad helt själv, och gå på upptäcksresa. Om hur mäktig och stark jag kände mig. Jag fastnade speciellt för min beskrivning: "Det känns som att jag lär mig saker. Och inte bara lär mig saker, som man gör i skolan eller information man få reda på, utan... Det känns som att jag lär mig... om livet. Jag lär mig om mitt eget liv.".

Sedan var klockan redo att åka tilbaka in till Paris igen. Det gick på ett nafs.

Men det här med att se bilder, då får man inte en helhetsbild av hur det verkligen kändes, så...
En liten video på det, kanske? Här får ni verkligen se Rouen i all sin prakt, med alla små snippets som jag tyckte gjorde resan oförglömlig.

När jag kom hem ringde jag direkt upp Emil på Skype, och så hade vi glassdejt. Det hade vi planerat i en hel vecka nu.

Det blev en underbar dejt med min favoritglass, och medan jag satt och grävde kollade vi igen hemnet (och eftersom alla lägenheter vi såg var så fula så blev vi ännu mer förtjusta i den som Emil ska på visning på, på söndag!) och började i detalj inreda lägenheten *om* vi skulle få den.

Ja, vi är tusen steg i förväg men just nu vill jag ingenting annat än att få Emil som min bo. Och en får faktiskt drömma... 

(och tänk om vi faktiskt köper den?!).