Efter tio dagars ren moff blev ångesten för stark

Sådärja! Så vaknade man upp en dag när prognosen visade på 30 grader, och vi båda visste att det skulle bli en temperaturmässigt tung och varm dag. Men eftersom nästföljande dagar visade ännu högre, så valde vi denna som promenad-dag. Efter en lång sovmorgon och en lättare frukost klädde vi oss så lätt vi kunde och gick ut. Projekt: Bo i skuggorna.

Denna gång skulle vi upp till 17e arrondissemanget, och det område i Paris som jag ter mig mest till. Det är där pråligt möter pittoreskt - det bortglömda arrondissemanget mellan det pompösa 16e och det mysiga 18e (Montmartre).

När vi gått en timme började vi bli båda törstiga och sugna på något svalkande - precis lagom till att vi kom upp till Champs Elysées. Där fann vi en uteservering som hade Berthillon-glass, och det tänkte vi passa på att testa!

Emil tog en kreation med pistasch, nougat/honung och vanilj med grädde och mandelbitar, och jag tog en banana split med choklad, vanilj och karamell samt grädde. 

Det var.. *mwah!*. Precis vad vi var sugna på, så gott, lagom mättande för en varm dag. 

Sedan började vi gå upp mot 17e. Här är Boulevard de Courcelles - antagligen min favoritgata i hela Paris. Så många minnen, så många promenader, så många fascinerade suckar jag yttrat vid denna gata.

Vi tog en släng och en vilopaus i Parc de Monceau. 

Och sedan gick vi upp till Batignolles och tog en släng och en vilopaus i Square des Batignolles.

Slog oss ned på en bänk och tittade på ankorna och fåglarna. 

Men sedan började vi bli trötta, varma och hungriga, så vi valde att gå ned mot restaurangen. På vägen ned så gick vi in i varje Franprix, Monoprix samt G20 för att leta nya Milkasorter.

Vi hittade ingenting, men blev ändå nöjda när vi kom fram till vår restaurang. Brasserie La Lorraine, heter den, och är en riktigt dyr och prålig en, ska ni veta! Denna dag hade vi nämligen bestämt att vi skulle slå på stort, få en nota med hutlöst pris och verkligen lyxa till det. Fira att vi ska flytta ihop och allt annat som är värt att fira.

Tänk, att sitta på en uteservering mitt i Paris, med vita sidendukar, fina glas och denna backdrop.

Och ha denna vy över oss.

Jag var toknöjd! Emil sade åt mig att inte se så stel ut, och så berättade han ett roligt penis-skämt. Så fick han till bild #2.

Vi beställde in det dyraste på köttmenyn - Côté de boeuf på 1,2 kg, pommes, haricots verts och två olika såser.  

ALLTSÅ KOLLA PÅ DET HÄR KÖTTET. Yes, det är 1000 kronor värt av kött. 

Och jag kände mig precis sådär lyxig och vuxen som det är tänkt att man ska göra när man lägger hutlöst mycket pengar på en enda måltid. Verkligen splurga. Vad som är ännu mer splurg är att Emil tog ett glas rött vin till maten, och jag beställde in två (!) cola zero. Då vet man att man lever. Två drickor till maten.

När vi ätit upp var klockan knappt 21, men vi både var rätt möra och trötta i kroppen (plus ett enormt matkoma, som lyckats få i oss 600 g kött vardera).  Vi tog métron hem, och så lade vi oss i sängen och såg på film.

Och därmellan lyckades vi moffa en ny Milkasort (den 9:e!) och en Toblerone-glass på det. Men där någonstans tror jag ångesten blev för stark. Trots att klockan var över 1 på natten på kände han sig riktigt manad att ta sig ut på en springtur. Runt parken.

Så hände det: att vi båda stack ut och tog en kortare löparrunda, mitt i natten, i kolmörkret. Det krävdes bara 10 dagar av ren moff för att åsamka en ångest tillräckligt stark för att driva två semesterglada överätare till träning.

Det här är en bild på när vi kommit hem, duschat och jag lagt mig i sängen, raklång, helt utmattad och varm. Vi somnade inte förrän efter 4 någon gång, och vaknade därför inte förrän 12:30 (!) idag. Nu har vi vänt på dygnet helt ju. Idag tänkte jag och Emil göra en videoblogg.