Dagen jag vilade mot ett rosa träd och upptäckte burrata

Igår, mina fina vänner, jobbade jag som sagt öppningspasset 7-14 och lagom till dess att jag slutat jobbat så vaknade Emil upp  (snacka sovmorgon!) 167 mil bort. För att förbereda inför vår söndags-Skype-dejt gick jag ut för en promenad och för att handla, och pratade samtidigt med Emil i telefon.

Med en ostabil koppling och många brusa hackningar i luren så pratade vi om ditten och datten och så tog jag kort på denna vy.

Efter bara en halvtimme kände jag hur mina ben var tunga och trötta. Antagligen helt slutkörda från gårdagens 5-timmars-promenad, och därför beslutade jag här för att slå mig ned vid ett träd.

Trädet råkade vara rosa. Varför det var rosa-målat, det har jag ingen aning, och satt och spekulerade om det med Emil i telefon. Är det för att det ska rivas? Betyder det tur eller otur att sitta vid ett rosa träd? Vad tror ni?

Det här var min utsikt från trädet, rakt upp mot hörnet av en fransk drömfasad. 

När jag suttit där ett tag och pillat med småkvistar och löv hade klockan hunnit bli 17:30, och jag beslutade mig för att gå hemåt. När jag kom fram till korsningen mellan Boulevard Montparnasse och Boulevard Raspail drog jag efter andan och sade högt i luren till Emil: 
"Paris är så vackert. Paris är så jävla vackert, Emil. Alltså, det är helt sjukt, så vackert Paris är. Nu måste jag ta en bild. Jag måste ta en bild på hur det ser ut framför mina ögon när jag känner den här känslan." 

Och så gjorde jag det:

När jag kom hem vid 18-tiden lade vi på, jag lade mig i sängen och vilade mina tunga ben. Jösses, så trött jag var! Men på ett lyckligt sätt.

Lagom därefter dök Loïc upp, och han var minst lika trött som jag. Och hade varit de senaste dagarna. Men förutom trött så var han även hungrig, och vi beslutade oss för att gå ut och äta. Jag drog vinstlotten, i och med att Loïc var sugen på pizza. Och mina vänner - jag är alltid sugen på pizza.

Vi gick till den italienska restaurangen César, som ingen av oss testat, men som jag gått förbi flera gånger och velat testa. Vi slog oss ned i en onaturligt mjuk soffa ("Lolo, c'est trop confortable! Je vais dormir ici!" - "Lolo, det är för bekvämt! Jag kommer sova här!") och så fick vi in en varsin liten pizza-slice som appetizer. På riktigt vet en att det är en bra restaurang när de kommer med gratis snacks innan en ens beställt. Tycker jag är så pro.

Loïc var fast inställd på en förrätt, och eftersom ingen av oss besmakat den omtalade "burratan", så valde han att beställa in en. Burrata med vitlökshonung på en bädd av ruccola och körsbärstomater.

Just vitlökshonung var oerhört spännande för min del - jag hade aldrig kunnat komma på den kombinationen. Men samtidigt, vitlökens styrka med den lena honungens sötma... Det fungerade makalöst bra ihop, och det kommer jag minnas till framtida kulinariska kreationer!

Burratan i sig var.. Åh, så god! Jag kan erkänna lite skamfyllt att jag hade egentligen inte en riktig aning om vad burrata var innan jag åt det igårkväll. Men det är tydligen en buffalo-mozzarella, men insidan är en blandning mellan ost och grädde. Alltså som en trendigare, dyrare mozzarella, fast med krämigt innandöme. Och så god. 

Här är Loïc (och en bild han hade mördat mig om han visste att jag lade upp här, mvh respektlös-vän) och nedan skådar vi mig. Glad i hågen med både burrata och pizza. För vet ni vad? Jag blev så kär i burratan att jag beställde en pizza med burrata också.

Här är underverket! En pizza med tomatsås, mozzarella, prosciutto, basilika och så en burrata i mitten.

Alltså det var en dröööööm... Så jävulskt, jävulskt god! Antaligen en av de godaste "fancy" pizzorna jag ätit (den kostade ändå 16 euro!). Själv tog Loïc en med tomatsås, ruccola, parmaskinka, körsbärstomater och en burrata han med.

Jag åt så mycket jag kunde, men efter tre fjärdedelar höll jag på att smälla av, så mätt jag var. Jag skämdes nästan över mig själv över att jag var tvungen att lämna en så förjävla god pizza, men det är nog samtidigt resultatet av att ha dragit ned på portionsstorlekarna de senaste dagarna. Loïc sade det själv "Det här är nog första gången någonsin jag ser dig lämna mat."... Och då har vi känt varandra i två år, mina vänner! #RIPmonstermage

Loïc ville gå och småprata med de som jobbade på PAUL, men jag kände redan matkomat kicka in och gick istället direkt hem och lade mig i sängen. Sedan låg jag och njöt av mitt matkoma med serier, cola zero och mina mjuka kuddar. En otroligt bra dag!