Lösenord

torsdag, maj 11, 2017

Videoblogg: Små snippets av en (turbulent) Paris-dag

Oj oj oj, denna dag blev ju lite upp-och-ner, måste jag säga... Inte alls som jag tänkt mig att videobloggen skulle bli... Men egentligen en perfekt representation av hur livet kan se ut?

Titta först, så förklarar jag sen!


Detta var alltså min lediga tisdag. Solen sken, jag hade ingenting planerat förutom promenader, crêpes och Skype-mys med Emil, och allt började stabilt. Jag gick ut - solen sken, det var underbart väder. Jag åt en makalöst god crêpe på mitt favoritcrêperie, gick till Eiffeltornet och skrev dagbok, promenerade mer...

Sedan började problemen rada upp sig. Jag fick ett mail från Psykologiska Institutionen att jag inte kunde få en examinationstid den vecka jag bokat biljetter hem - utan veckan efteråt. Detta efter att jag redan frågat dem, tagit ledigt från boulangeriet och bokat flygbiljetter.

Därefter råkade jag stöta på Maxime när jag var ute och promenerade. Det var första gången det har hänt sedan november, och det fick mig helt ur balans.  Han hävde ur sig någon kommentar om att jag gått upp i vikt som tog mer än jag trodde. Kände mig alldeles svag och ynklig efteråt, och allt jag ville ha var en kram. Emil ville äta glass med mig ikväll, men jag kände mig inte alls på glasshumör.

Väl hemma tröstade jag mig med fruktsallad och Skype-dejt med Emil, och det kändes bra en stund...

... Till dess att jag fick ett annat mail att ett moment under programmet inte registrerats som godkänt, trots att jag lämnat in den avgörande, fullständiga blanketten för fyra år sedan och faktiskt blivit godkänd. Detta moment tog även tre år av programmet att utföra. Det var droppen som fick bägaren att rinna över.

Då grät jag. 

Helt plötsligt kom Timo över med en burk glass. Han hade ingen aning om vilken skitig dag jag just haft, och hans timing var perfekt.  Jag blev så glad över den fina gesten. Nu ville jag äta glass med Emil - men då ville han inte äta glass med mig längre. Han kände sig osedd och som att hans påverkan på mig var mindre än Maximes eller Timos.

Efter ett långt samtal, diskuterande och resonerade kring våra känslor cyklade Emil iväg runt 21:30 och handlade en burk glass till sig trots allt. Sedan avslutade vi kvällen med ett äta glass ihop, och det var jättejättemysigt. Jag är så glad att vi gjorde det.


Sådärja. Vad säger ni om det, va? Problemen är ännu inte lösta, och det är mycket som hänger i luften... Det är en inre stress jag hoppas bli av med så fort jag kan...


Ps. Det här var rätt känsligt för mig att dela med mig. Men jag litar verkligen på er och jag hoppas att ni får ut något av att jag vågar vara öppen om vad som händer i mitt lilla huvud. 

70 kommentarer :

  1. Tror det är viktigt och bra att dela med sig av det dåliga också, du är rätt bra på det och tror det är därför många ändå klickar sig in och kommenterar. :) Denna bloggen känns äkta, det är verkligen ditt liv och inte bara de bra/fantastiska delarna. Hoppas verkligen allt löser sig. <3 Det brukar det göra dock, på ett eller annat sätt. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh.. Tack. Jag tror att du har rätt, för jag själv vet ju hur viktigt det är att visa båda sidor av myntet. Allt är inte bra hela tiden, och jag försöker mitt bästa för att visa av både negativa och positiva sidor i mitt liv. Tack igen, Tamara <3

      Radera
  2. Men åh <3

    Alltså, universitet... Hur kan det vara så krångligt att ordna någonting, till synes, så enkelt. Jag har vänner här i Linköping som varit med om liknande saker och det dränerar en ju verkligen. Jag hoppas innerligt att det löser sig. Det låter helt orimligt att det ska vara så svårt att få en kurs inrapporterad om den är godkänd.

    När det kommer till det där med att vara behövd känner jag med er båda två. Fan vad svårt det är att validera den andres betydelse när en befinner sig på avstånd, och vad svårt det är att visa hur mycket personen betyder för en genom en skärm. Andra människor i närheten påverkar ens vardagsliv och humör på ett plan, medan ens käraste person står över allt det där triviala. Det är svårt. Men ni verkar vara så kloka och kommunicera på ett öppet och hjärtligt sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med. Speciellt när det handlar om saker som är så viktigt, då kan jag bli galen när administrationen krånglar..! Men blir så tärd.. Och tack och lov har det ju löst sig nu!

      Du har helt rätt i det. Distans är knepigt ibland när det enda man vill ha är den andres fysiska bekräftelse. Och jo, vi verkar lyckas nå fram till varandra i slutändan ändå, även om det ibland blir lite kommunikationsstrul.. :)

      Radera
  3. Tack för att jag fick följa med på din dag och få mig en dos av Paris (och våren) också :)
    Förstår att du hade en jobbig dag, det finns ju inget mer tröttsamt än byråkrati-strul! Vill ändå säga att jag älskar videon! Älskar transparens, och att du vågar visa dig mänsklig- glädje, trötthet, vardag, lycka, nedstämdhet. Det är därför som det är härligt att följa dina uppdateringar! Dessutom väldigt modigt gjort!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med! Akademiska skitgrejer!!!
      Och vad du är snäll, jag är så glad att du uppskattar videon. Den var svår att lägga upp, men kändes ändå viktig på något sätt. Tack! <3

      Radera
  4. Förstår verkligen att det kan kännas tungt för stunden. Speciellt när allting sker på samma gång. Det som är det fina med sådana stunder är att man tar sig ur dem för man är så mycket starkare än vad man tror! Extremt onödigt och svagt sagt av Maxime. Det säger att han är otrygg i sig själv och behöver klämma sig ur en sådan sak som antagligen inte är sann.

    Försök och håll humöret uppe Emelie, trots att det är tungt och svårt nu. Jag vet att du är så otroligt stark! ❤
    Styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir liksom så - när allt tradar upp sig på hög och så blir den så hög att man inte ser över den. Uff. Äsch. Det med Maxime handlar mest om att han inte kommit över oss, och ville nog ge igen på något vänster.. Eller jag vet inte. Och tack, du är så fin! Det känns redan bättre! <3

      Radera
  5. Men fy, skolstress är alltid hemskt. Och såklart ännu knepigare för dig som inte ens är i Sthlm och kan reda ut. Jag håller tummarna att det löser sig både man blanketten och examinationsformer!
    Och ang maxime, skit i honom. Du är alldeles jättebra som du är + eller - och det har ingen ens att göra med! Styrkekramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt, Sara!! Måste bara påminna känslorna om det ibland. Och så jävla skönt att skolan nu löst sig! :D

      Radera
  6. Åh, vad mycket pannkaka :' Men du... skolan kommer ordna sig, det är dom som gjort fel och inte du! Det bara kommer lösa sig på ett eller annat sätt (framförallt momentet som inte registrerats som godkänt). Det värsta som kan hända om du inte får den examinationstid du vill ha är att du förlorar lite pengar på att boka om flyg, men vad gör det om hundra år? Dessutom borde du kunna trycka på att du redan tagit ledigt från ditt jobb och framförallt redan bokat flygbiljetter.

    Fattar att både att träffa Maxime och den IDIOTISKA kommentaren från honom fick dig ur balans (alltså på riktigt blir så arg, hur kan han ta sig rätten att kläcka ur sig något sånt?) Men det är okej att svaja till och bli svag och ledsen, du är bara mänsklig, vem som helst skulle reagera likadant <3

    Och att Emil känner sig osedd är jättetråkigt, det är ingen kul känsla alls. Men tänker på två saker där; dels så tar man ju ofta åt sig mer av negativ kritik/kommentarer etc än positiv (som att du kom ur balans av att träffa Maxime och att han slängde ur sig en osoft kommentar), men det måste ju också spela in att han sitter i en skärm, i ett annat land. Timo kommer med en glassburk som han räcker fram till dig med sitt kött å blod (ehh), dessutom helt oväntat. Att du reagerar på ett eller annat sätt åt höger vänster upp ner betyder ju inte att Emil påverkar dig mindre. Till och med vi som läser din blogg ser ju hur fantastiskt stark inverkan han har hos dig, hur himla kär du är i den mannen!

    Jag hoppas att allt löser sig typ nu!! Lösa sig kommer det ju i alla fall att göra, saker har liksom en tendens att göra det <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch, vad du är bra på att trösta.. <3 OCH JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE NU (mycket pga att löste sig i slutändan med skolan!). Och ex kan vara idioter ibland, alltså...

      Du har helt rätt i det - den fysiska närvaron gör så mycket för humöret. Det gör inte att Emil är mindre viktig.. Åh fint.. Vi kom fram till typ samma sak när vi sedan pratade om det, och då kändes det bättre för honom <3 Och snart kommer vi kanske bo ihop och då kan det inte bli bättre!! <3

      Radera
    2. Åh, så skönt att höra att du mår bättre och att det löste sig med skolan! <3
      Ja, verkligen. Du och Emil, WOW! Och snart kanske i samma land, stad, lägenhet? Kommer bli underbart för er båda <3 (Och för oss som kommer drunkna i er kärlek) :')

      Radera
  7. Ååh lider med dig. Det är skitjobbigt när livet helt plötsligt verkar ha som uppgift att motarbeta allt man försöker åstadkomma. Dock finns det en sak som är säker, och det är att det blir bättre och jag lovar dig - allt löser sig! Jag är helt övertygad om att de ansvariga på din institution vill hjälpa till bäst de kan för att allt ska lösa sig för dig. Kämpa på - det kommer gå! :)

    Sedan blir jag otroligt ledsen av att höra att Maxime kommenterade din vikt/utseende. Det är ingen annan människas angelägenhet, och absolut inget man ska kommentera om någon annan. Det kan slå så himla fel, och dessutom så har han ingen poäng överhuvudtaget med sin kommentar. Vad spelar det för roll hur en annan människa ser ut? Mind your own business anser jag. Skönt att du iallafall kom på bättre tankar på kvällen - och vilken stjärna till granne du har!! Idag ska jag köpa B&J på extrapris på ICA, ska prova den nya "topped" med salted caramel och förväntningarna är skyhöga trots att du var något besviken.

    Nu måste jag dock springa iväg till skolan innan jag kommer försent, en av anledningarna till att jag tyvärr aldrig kommenterar här.. :( Men jag vill verkligen bli bättre på det, jag följer ju liksom dig varje dag och jag är så imponerad av dig och att du delar med dig av dina tankar och känslor till oss!! Du skriver helt fantastiskt bra så det är självklart att du ska få respons av oss tillbaka, oavsett om det är en mening eller en sida ;) Aja nu måste jag verkligen gå haha paniiiiik! Hoppas du får en superduperbra dag idag Emelie! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så klok! Och du hade ju helt rätt - allt löste sig ju nu, redan två dagar efter! *phew* Jösses, så glad jag är för det!


      Ja, jag vet inte varför Maxime sade så. Det säger mer om honom än om mig - och det vet jag ju. ÅH!!! SKRIV RECENSION! Men sänk förväntningarna - jag vill ju inte att du ska bli besviken.

      Åååh. Nu får du mig att smälta, Caroline! Stort lycka till med skolan och jag uppskattar både att du läser och ger av dig några ord!
      BAMSEKRAM MIN VÄN <3

      Radera
  8. MEN uäääh kan folk bara låta bli att kommentera andras kroppar???? Blir så fruktansvärt matt och frustrerad. Som en gång när jag sommarjobbade två somrar på samma jobb. Första sommaren vägde jag lite mer, och det fick jag såklart höra den andra sommaren att oj oj du har visst gått ner i vikt förra sommaren var du ju lite bredare hööhöhöhööööÖ!!!!!! Jättekul!!!! I vissa avseendet kan folk faktiskt bara hålla käften.

    Har inte så jättemycket smart att säga om det övriga, men det löser sig! Det gör det alltid! vsg för klyscha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig till HUNDRA procent! AMEN TO THAT, GIRL <3

      Radera
  9. Å fina Emelie<3 Kan ärligt säga att jag aldrig någonsin kollat på en hel videoblogg förut men det var ju mysigt!
    Kändes typ som att hänga med dig ju:-) Kul också att få en röst till ditt ansikte.

    Kändes hemskt att se dig leden men det gick heller inte att ta miste på den glädje som syntes i ditt ansikte under hela promenaden och på creperit. Maximes kommentar handlar ju troligtvis enbart om att han ville såra dig som du sårat honom. Ingenting att lägga någon vikt vid! <3 Emil och du ni känner så stark för varandra på alla sätt att det inte kan vara helt lätt att hålla känslorna i styr och dessutom är det hälsosamt att gråta.

    Å du det här med skolan, det löser sig !! <:
    Tack för att jag får ta del av ditt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, åh, söt du är! tack, och vad glad jag är att du uppskattade det!

      Och du har nog helt rätt i det. Maxime har inte riktigt kommit över oss, och jag vet att han inte tänker helt klart alltid... Tack för att du säger så <3

      Och jag älskar att gråta..! Tack för att du skriver, tack för dina ord, dina tröstetankar, din närvaro! <3

      Radera
  10. Vilket innerligt inlägg, Emelie och vilken dag du haft! Tråkigt att höra om problemen med skolan och Psykologiska institutet. Kommentaren från Maxime skär i hjärtat när jag läser, särskilt med tanke på den resan du gjort sedan din ungdom. Vilken tur att Timo dök upp just denna dagen! Tyvärr var ljudet alldeles för lågt för min dator för att jag skulle kunna höra vad du sa i videon. Ha en fin dag idag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är ju det... Jag tror kommentaren tog extra på grund av min historik. Men samtidigt vet jag ju också att inte sätta mitt värde i min kropp, och det har jag blivit väldigt bra på.. Men nu blev det bara så mycket på en gång...

      Attans, synd att du inte kunde höra, men jag sade ändå inget viktigt. Allt stod i texten, och videon talar ju mycket för sig själv. Tack, Karin, och du med!

      Radera
  11. Hej Emelie! Tycker dina bloggar är som bäst när du delar med dig av vad du tänker och känner, plus hur du hanterar det. Det är modigt, levande och intressant. Hoppas det ordnar upp sig ang utbildningen. Berätta gärna mer hur du hanterar när det blir stress el bråk. Mkt lärorikt!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Sonya! Det ska jag hålla i åtanke. Egentligen hanterar jag det inte alls så bra - jag försöker bara hålla i mig och lugna ned mig. Och gråta. Jag gråter mycket. Kram!

      Radera
  12. Fina, fina du. Modigt och starkt av dig att dela med dig av detta och visa att verkligheten ju oftast är såhär: upp och ner, fram och tillbaka och ett virrvarr av olika känslor. Vad säger institutionen när du förklarar situationen för dem? Och hur kan du få reda på nu, fyra år senare, att ett moment helt plötsligt inte är godkänt? Så mycket som gör mig upprörd med alltsammans, särskilt kommentaren från Maxime också. Jag hoppas att det kändes lite lättare för dig efter att ha pratat med Emil och att stressen blir mer hanterlig allt eftersom. Stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anledningen till att jag fick reda på det var för att jag mailade och frågade varför det inte var inregistrerat. Det var då alla frågetecken kom upp.. Men tack och lov löste det sig ju!

      Och uff, vad du är så himla fin! Vilka bekräftande och fina ord, tack Emma <3 Kram på dig med!

      Radera
  13. Gud, vilken dag... Jag tänker att det där med det icke-godkända resultatet borde lösa sig, det är ju skolan som måste ha gjort något administrativt fel? Gud, blir typ arg och ledsen å dina vägnar.

    Och gällande Maxime... jag förstår hur du känner kring hans kommentar, och att det är svårt att skaka av sig den, men jag vill bara säga att du är jättefin oavsett hur mycket du väger. Tänk att du har en massa bloggälskare som tycker om dig och som tycker att du är jättefin, och att Emil uppenbarligen tycker att du är jättehet (!!) och vill vara med dig.

    Kram fina du <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag visste ju att allt skulle lösa sig (som det har!), men det blev liksom bara FÖR MYCKET den här dagen. Uff.

      Och tack, dina underbara, bekräftande ord. Rodnar ju här borta :'3 Stor kram, jag mår mycket mycket bättre nu! <3

      Radera
  14. Åh vad tråkigt, och opassande kommentar från Maxime. Hoppas du kan lösa problemet med programmet! Du fick ju godkänt, så konstigt att du inte har det längre i så fall???
    Heja dig !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var mest inregistreringen av kursen som inte gått igenom, men tack och lov löste det sig nu... Huga! Och tack, Johanna! <3

      Radera
  15. Åhhh vad fint av dig att låta oss ta del av din dag fastän den kanske inte alls blev så som du hade tänkt dig. Det är detta som jag uppskattar så himla mycket med din blogg, att du visar alla sidor av ditt liv, även när du är ledsen eller mår dåligt. Upplever att många bloggare försöker förmedla en bild av sitt liv som helt perfekt. Detta har gjort att i alla fall jag blivit trött på att läsa många av bloggarna jag ägnade tid åt förr.
    Men din känns så himla äkta och genuin!<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! <333 Tack Marina! Då är jag riktigt glad att jag tog modet till mig och publicerade den, fastän jag tyckte det blev hemskt och dåligt och negativt... <33 TACK, nu blev jag mer bekräftad och vågar fortsätta så! :D

      Radera
  16. Vilken kämpig dag! Ibland blir det bara för mycket... Blir också så frustrerad och besviken när man gjort allt och planerat och så är det någon annan som trots det krånglar till allt, och så blir det mycket extra energi som måste läggas på att lösa det. Men det kommer lösa sig till slut!

    Och vem är han ens som säger så? Säger mer om honom som häver ur sig nåt sånt. :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt. Det var precis så det var... Det blev liksom FÖR MYCKET av stressen inom mig, fastän det inte var stora grejer..

      Jag vet inte. Dum i huvudet. Vill bara pika mig. Uff.

      Radera
  17. Alltså jag vill typ slå Maxime. Så otroligt oförsämt. Varför ska folk kommentera andras utseende?! Och det var liksom första gången ni ses på ett halvtår. Jag blir så arg.
    Sen det här med universitetet - det ordnar sig, jag lovar. Kanske kan Christoffer gå till dem och förklara situationen? Och det här blanketten - kanske går det att skicka någon bevis att du gjorde det?
    Jag är säker att det går att lösas! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt. Jag vet inte. Han verkar ha haft svårt att komma över oss och jag vet att han mår rätt kasst, men ändå.. Vill också slå honom. Dumma Maxime.
      Och tack, vad du är fin. Det har löst sig allaredan, och jag är SÅ lättad! <3

      Radera
  18. Det som är så speciellt med din blogg Emelie, är just det att du är såpass personlig att man känner med dig bara av att läsa. Alltså som att vi känt varandra i många år nu (minns inte ens hur många år sedan det var som jag började läsa din blogg?!). Jag vill bara krama om dig och berätta hur stark och modig du är som dels tar dig igenom allt jobbigt och pratar om det <3
    Jag förstår att du reagerade på Maximes onödiga kommentar. Kanske mest förbannad över att det var så onödigt och att man själv aldrig hade fällt en sådan kommentar till någonannan. Jag har tappat räkningen på hur många sådana kommentarer jag fått under åren. Man blir så ledsen. Framförallt nu när man kommit till stadiet där man börjat acceptera hur man ser ut men fortfarande jobbar på känslan. Den där känslan, ja du vet..
    <3333

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns inte heller! Så sjukt länge, och jag kommer ihåg hur vi alla satt och var ett bloggäng.. (du, jag, Flavigry... Shit, jag kommer inte ens ihåg namnen? Sara Steinhooltz också va? Maja?.. JÖSSES, MINNEN).

      Exakt. Du om någon vet hur det känns... Tack, Petra, för att du finns där!! <33

      Radera
  19. Jag tänker, när jag läser och ser det här, spontant... Åh, vad fint att ni kan vara så öppna gentemot varandra, Emil och du! Nu vet jag ju inte om jag har rätt i detta, såklart, men jag tycker att det låter så fint att du kan berätta för honom om vad som sker med dig i mötet med Maxime och Timo, och att Emil kan berätta för dig hur han känner som reaktion på det. Istället för att ni bara berättar om vad som hände, och håller de obehagliga känslorna för er själva. Det finns en väldigt vacker sårbarhet i det, tycker jag, och den borde ni hålla om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. #printscreen *skicka till Emil*

      ÅH :') <3 <3 <3

      Radera
  20. Och, ja, nu kommenterade jag ju väldigt smalt, men jag tänker att det är okej ibland, att göra så :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. MER än okej! Jag tokälskade din kommentar, gjorde mig så glad glad glad att höra!

      Radera
  21. Mysigt med videoblogg! Usch vilken kämpig dag du måste haft :( vad jag förstår på kommentarer så har det mesta löst sig? :) jag hoppas på det! De dåliga dagarna behövs för att uppskatta de dagar som är bättre..
    Gillar att du är personlig i bloggen, det inspirerar! OCH! Du är jättefin som du är 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tack och lov har det ju det..! Tack för din omtanke, Nina.
      Och att du säger att jag är fin. <3

      Radera
  22. Så jäkla onödigt att prata vikt med någon eller om någon, kommer liksom aldrig något bra ur ett sånt samtal. Kanske han ville få dig ur balans?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt sannolikt! Så surt att han då lyckades också...

      Radera
  23. Fina Emelie! ❤️ Det är så känsligt och det är så lätt att bli extra känslig när man redan känner sig svag. Tänk vilken styrka du bär på! Om andra bara förstod... Tack för du delar med dig. Och till kommentaren ovan, ibland känns det så nära men samtidigt så långt borta. Blir ändå lite rörd av tanken vilken lycka att just VI fann varandra och att vi verkligen stöttar varandra mot ett liv av glädje, kärlek och lycka! Massa kärlek till dig, Petra, Maja och Flavigry! Och Btw, mitt efternamn är med ett O egentligen, det var nog mest en form av mindre Google träffar som jag skrev in ett extra ;)
    Det löser sig med plugget, hela du är omringad av vänner som lyfter dig när benen svajar! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 <3 <3

      Hahaha, ja, visst är det underbart? Kommer du ihåg vilka fler det var?
      Och wow hade ingen aning om att du style:ade upp ditt efternamn för att göra dig mer anonym. Sjukt smart, dock!

      Radera
  24. Ibland har man bara sådana dagar, Men sen får man komma ihåg alla dagar när allt bara går ens väg! Kram

    SvaraRadera
  25. Åh Emelie, vilken motig jävla skitdag! Och så fint att du ändå valde att dela med dig av den till oss <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att du ville läsa om det <333

      Radera
  26. Vad skönt att det redan har löst sig med skolan (tjuvläste alla kommentarer innan)! :) Det lät ju förjävligt annars hur de ens kan lyckas med såna saker om man lämnat in rätt papper osv.
    Kommer aldrig förstå alla idioter (som tyvärr är för många) som får för sig att kommentera andras kroppar på något negativt sätt överhuvudtaget, vem fan tror de att de är?! Vill bara slå dessa idioter, haha. Precis som jag kommenterade om bilden på dig igår så är du JÄTTE FIN men det vet du redan om! :)

    Kul att se en videoblogg även om du var ledsen men cred till dig för att du vågar visa det också! :) <3 Känns verkligen som att jag känner dig när en får både läsa din blogg & se videobloggar; videobloggar är verkligen ett intressant fenomen som får en att känna som att man känner den andre trots att man inte gör det. Men varför skulle jag inte vilja känna Emelie Wonka...? (Yes, nu kommer du föralltid vara Emelie Wonka för mig! :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjuvläsning är bra! #klappastalkerpåhuvudet

      OCH TACK MALIN. Fina fina du. Och jag känner att ju mer du kommenterar, desto mer känner jag dig också och desto mer blir vi liksom så vänner. Så himla fint.

      HAHA.. Älskar't! Vill alltid vara Emelie Wonka :)))

      Radera
  27. Fina du! Uppskattade att läsa ett så ärligt inlägg, för FY igenkänning att en har sina skitdagar där allt verkar gå emot en. Och kan inte alls förstå hur maxime kan gälla en sån kommentar???? Kokar inom mig!! TA HAND OM DIG, ny dag är påväg och glass är det bästa som finns ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jasmin, min pärla!! Din kommentar är så enkel och sann och gör mig så SJUKT glad? Verkligen sätter allt pang bom på borde och så är det bara. Jag tycker om dig! <3

      Radera
  28. PS insåg nu precis också att jag ju köpte två B&J idag efter jobbet, som står och väntar i frysen!!! Helt glömt bort? Haha minns att jag var helt slut efter jobbet, så då har jag tydligen per automatik gått och köpt glass. Okej, det jag vill ha sagt med detta är väl bara: HEJA GLASS! Livets balsam för själen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha... Se? En väldigt effektiv instinkt ;) Måste härledas till när vi var grottmänniskor i början av homo sapiens tid, tror jag. Glass <3

      Radera
  29. Tack för att du delar med dig av ditt innersta <3 ibland har man ju bara dåliga dagar och jag tänker att det är bra att dela med sig så att det kan kännas lite bättre och man kan få höra stöttande ord? Ser så himla många fina kommentarer här :D
    Jag läste flera kommentarer ovan så såg att det löst sig med skolan, SKÖNT! Jag kan förstå den extremt hopplösa känslan när något i skolan inte går som det ska fast det inte ens är ens egna fel.
    Och alltså, Maxime wtf??? För det första så, vad jag har sett, har du inte ens gått upp i vikt och även om du hade gjort det så vad spelar det för roll? Hur är det hans angelägenhet i huvudtaget :( riktigt svinig kommentar. Och det är nog som du skrivit i flera kommentarer (känner mig som en stalker, haha) att han fortfarande inte kommit över dig och ville ge igen på något sätt.

    Det var kul att få ta del av din vardag och se hur miljön är, var du håller till och allting. Längtar jättemycket till sommaren när jag ser hur somrigt det är i Paris! I Umeå snöade det senast idag :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gjorde det verkligen! Har verkligen fått en knuff i att dela med mig mer när alla skriver så fint, så det känns helt magiskt bra.

      Ja, det var sjukt svinigt av honom. Dumma. Jag orkar inte. Blä. Tur att hans åsikt inte när viktig ändå. Och du har helt rätt i det du säger - han har inte kommit över det än och detta är nog ett utlopp för det.

      USCH. SNÖ?!?! Ska kompensera med massor Paris-bilder <333

      Radera
  30. Kommer in sent här och har kollat kommentarerna, där allt klokt redan är sagt och som jag håller med om. Fantastiskt skönt att skolstrulet har löst sig, så ångestskapande - det förstår jag mycket väl. Förstår också det glapp som infann sig i kommunikationen mellan dig och Emil. Det blir lätt så galet när man inte befinner sig i samma rum. Hoppas ni får möjlighet till det, som du/ni önskar, när den här Parisepoken är över. Det kan nog också innebära prövningar ;), men av en annan karaktär. Allt gott önskas dig! Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja, för en gångs skull var du sen på bollen (du som vanligtvis är först med kloka kommentarer!). Och sant, jag och Emil har pratat ännu mer om ex och sådant nu, och det är svårt att göra det med distans, men med tydlighet och lite vilja går även det vägen.

      Och jag hoppas vi kan flytta ihop, så blir kommunikationen ännu lättare sedan, men som du säger - nya tider, nya utmaningar!
      Stor kram, min vän.

      Radera
  31. åh. Läste ditt senaste inlägg och blev så glad att allt löst sig. Det brukar ju göra det bara en håller sig lugn!? Och VARFÖR i hela världen ska en idiot ta sig rätten att kommentera ens kropp, oavsett om det är i positiv eller negativ bemärkelse??
    Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier i 1,5års tid på jobb, av en man som är så pass mycket äldre än mig att han skulle kunna vara min pappa. Kommentarer om hur sexiga ben jag har, hur han hade velat ligga med mig osv.. som senare gått över till kränkande kommentarer som att jag är för smal för att en kille ska vilja ligga med mig, att jag måste gå upp i vikt för att anses vara attraktiv. men för VEM DÅ? JAG trivs, och JAG är nöjd med min kropp, så vem fan är han att kommentera så? Tog tillsist mod till mig och gick med detta till chefen, efter att försökt säga ifrån på skarpen ett flertal gånger utan framgång, som genast gick till HR-avdelningen som höll på att smälla av och kallade omedelbart in honom på möte. Två timmar senare kom han ut och pratar sen dess inte med mig öht. :))) Men jag är fasen stolt ändå!! Stolt att jag vågade och stod up för mig själv. Jg hoppas du vågar säga ifrån till Maxime ifall han säger något liknande igen. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså... fy faaan... Vilken historia...
      Så jävla strongt av dig att gå till chefen - kan tänka mig hur lätt det är att man "låter det passera" för att man har svårt att påpeka EXAKT vad som gjort eller sagts och man tänker att det egentligen bör lösa sig/han slutar nog snart/det är väl ingen stor grej. MEN JO, det är en stor jävla grej. SÅ ELOGE.
      Du är så jävla cool! Men hur känns det att arbeta i närheten av honom nudå? Lätt att släppa? ;)

      Radera
    2. Precis, det jag gjort i 1,5 år. Och varit rädd att jag ska bli den där tråkiga som en inte kan skämta med. Men det kan man ju! bara inte på min bekostnad, och framförallt inte när vi aldrig haft den jargongen. Jag och denna snubbe har aldrig kommit överens.
      Men näe, det är fan inte okej att han ska få vräka ur sig vad som helst, och att JAG ska gå och må dåligt pga det.
      Haha, han ignorerar mig totalt. :))) Riktigt moget av en 35-40åring. ;)

      Radera
    3. Jag känner igen mig i det du skriver - tror att det är lätt att det blir så. I alla fall, tack och lov är det över nu! Och ändå så tror jag hans omogenhet belönar dig - då slipper du ha med det arslet att göra öht :)))))

      Radera
  32. Åh Emelie, vilken hemsk dag! Nu är jag lite sen här med att läsa och kommentera, så jag läste dina nyare inlägg och såg att det löst sig med skolan och flygbiljetter och allt det, så skönt! Jag har varit med om liknande och fick total panik och jagade sekreterare hela dagarna...
    Och jag blir GALEN på alla som kommenterar vikt och utseende, ja i allmänhet men såklart ännu värre när någon gör det för att vara medvetet elak, fy! Såklart att du blev ledsen och ur balans, det skulle nog alla bli? Jag har ju också en historia med ätstörningar och även om jag känner mig trygg och stabil i min kropp och mina tankar idag så räcker det om någon idiot petar lite på det området så kommer osäkerheten smygande igen. Eller kanske inte osäkerhet, jag vet ju vad jag vill och tycker, så som du också verkar göra om dig själv. Men ja, ur balans.

    Och gud vad jag känner igen den där med att vara i en relation och vilja vara den som alltid är bäst på att trösta eller finnas där osv. Som andra skriver så handlar det säkert jättemycket om det fysiska avståndet, inte om er relation i sig. Plus att en nog behöver olika slags människor i sin vardag utan att det betyder att kärleksrelationen betyder mindre. Men ah, jag har varit den som är väldigt svartsjuk och ledsen och känt mig värdelös för att inte min partner bara vände sig till mig och bara behövde mig, att andra verkade viktigare. Nu i efterhand ser jag att det bara var sunt liksom, och att jag egentligen inte ville ha hela det ansvaret med att vara den enda i hela världen, men just nu kändes det jättejobbigt. Det är så fint att läsa att du och Emil klarar av att prata om det så mycket och vågar reda ut saker. Det blir en slags lättnad för mig med, även om jag inte klarade det själv så blir det som en tröst att det går.
    <3 <3 <3
    Minna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där känner vi verkligen igen varandra, med vår historia, och därför förstår jag PRECIS vad du menar. Kan tänka mig att du kan relatera ordentligt..!

      Jag tror verkligen du är "on to something" med det där att vara någons allt. För mig var det så med mitt första förhållande - vi var varandras allt, och det visade sig inte alls vara sunt i slutändan. Emil verkar också vilja ha den inställning, att han vill vara allt och så, men.. jag har, liksom du, kommit till insikten att man behöver stå på egna ben och det blir bara jobbig att vara helt ansvarig för någon annans kompletta lycka. Får jag fråga vad som hände i slutändan? <3 <3 <3

      Radera
  33. för trött för någon klok kommentar men skickar en cyber-kram

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)