Emils far har fetaost i köttfärssåsen

I måndags vaknade jag återigen upp av en kramig pojkvän som tog sig ut i den kyliga vintermorgonen. Denna gång i Nyköping. Han skickade mig kort därefter en bild på hur det såg ut när han var på väg till jobbet. Allt detta medan jag fortfarande låg kvar i sängen och sussade.

Fast sedan tog jag mig upp, klädde på mig och tentapluggade en aning. Speeeegelselfie.

Men efter ett tag skulle jag ta mig och promenera in till centrala Nyköping.

Tidigare när jag har gått in mot stan har jag alltid gått längs bilvägen. Denna gång när jag tog mig ut bestämde jag mig för att ta .... skogsvägen?!

Jag var lite osäker på hur det skulle gå. Plus att det var svinkallt.

Jag var redan lite osäker till en början, och när jag märkte att vägen svängde i riktningar som inte riktigt gick i linje med mitt sinne för orientering, så kände jag lite "var fan är jag påväg?". Jag var tvungen att fråga en förbipasserade huruvida jag faktiskt var påväg mot Nyköping, eller om jag var på väg till tjotahejti. Men tydligen var det rätt väg.

Slutligen kom jag fram till Linnéas jobb, där vi skulle mötas när hon slutade. Oväntat nog kom ett personalmöte i vägen för vårt umgänge, och planerna gick i stöpet. Istället fick jag hennes nycklar och skulle tillbringa lite tid i hennes lägenhet.

På vägen dit framkom det att jag var bjuden till Emils far under kvällen för att äta middag, och träffa hans fars familj för första gången (!). Jag köpte en julstjärna att ta med mig som tack för inbjudan.

Jag tillbringade en dryg timme i Linnéa lägenhet med att dricka te och äta godis innan Emil också kom dit och vi blev upphämtade av hans fars fru. Sedan åkte vi ut till en liten stuga mitt i skogen, där jag fick träffa hans far och halvbror för första gången. Vi blev bjudna på köttfärssås med fetaost i, satt framför brasan och kysstes (ja, inte allihopa då, men jag och Emil i alla fall - hade kunnat bli awkward annars), drack te och åt arraksbollar och lärde känna varandra.

När klockan närmare sig halv tio blev vi tillbakaskjutsade hem till Emil genom, vad som nu blivit, ett snölandskap,

I det stora hela hade jag en kalasfin kväll. Hans far, låtsasmor samt bror var hur tillmötesgående, välkomnande och trevliga som helst, samtalet flöt på utan problem och jag kände mig både mätt och varm i hela magen av att bli kramad av Emil. Plus att det kände riktigt, riktigt pirrigt att höra att de hade sett fram emot att äntligen få träffa mig.