Jag skulle iväg till mina saknade farföräldrar, och tillbringa fem dagar i Mariefred.
Med stora, långa kramar blev jag bemött av min farfar och min farmor, och jag kände mig som allra tryggast i världen.
Allt var precis som vanligt.
Farmor bjöd på mitt favoritkött; vildsvin. Långkokt i sex timmar. Det var helt förskräckligt gott.
Så började jag att sätta igång med något jag längtat efter att få göra så länge; att få pussla med min farfar.
Att pussla med honom är något jag gjort sedan jag var skrattretande liten, och var helt hopplös på det. Men ju äldre jag blivit desto bättre har jag blivit, och nu klickar vi i bit efter bit med gott samarbete!
Jag föreställer mig själv som en nisse i tomtens leksaksfabrik när jag pusslar. Så produktiv är jag!
Farfar är då lite som tomten, som då och då plirar över på min sida av pusslet och uppmuntrande utbrister "men oj, vad långt du kommit!", och han säger det med samma entusiasm som när jag var nio år gammal och hade lyckats trycka ihop två pusselbitar både osmidigt och våldsamt. Trots det lyser jag upp med samma lycka som för fjorton år sedan - att få en komplimang från farfar är alltid betydelsefullt.
Jag brukade ofta lösa korsord ihop med min farfar. Det var sa himla mysigt och vi var ett jättebra team. Ta vara pa pussel-stunderna du har ihop med din! Vildsvin? Spännande! Jagar nagon i din släkt/omkrets?
SvaraRaderaNi har verkligen en fantastiskt vacker relation! Avundas den lite. :O
SvaraRaderaHaha åh vad mysigt att pussla med din farfar! Jag älskar att lägga pussel, det är så rogivande på nåt sätt. Dock leder det ju till mycket frustration också. När man inser att man suttit där en timme och inte lyckats få ihop några bitar alls.
SvaraRaderaTrygghet! Sånt är härligt att få uppleva, livet igenom.
SvaraRaderaRiktigt vacker miljö också. Visst är det fascinerande hur mångsidig världen är och att man kan få ta del av så många fina verkligheter?
:´) jag vet! Exakt så, och det kommer aldrig i livet bli mindre betydelsefullt att få höra utav självaste farmor och farfar hur duktig man är. Och är det nångång man inte ursäktar sig för att man råkar va otroligt bra (eller ha flyt), utan bara suger åt sig all beröm man får så är det ju där, vid pusselbordet i värmen för det är ju sån beröm som är på riktigt, från hjärtat är dé
SvaraRaderateruko: Det har du rätt i - och att ha turen och främst förutsättningarna att få njuta både av Sveriges skogsliv, och samtidigt Paris stadsiv? Eller ännu mer den relationella världens mångfald - att få vara barnbarn, syster och i framtiden mor och far/mormor? Livet är verkligen en gåva.
SvaraRaderaAmanda: Men fina människa!! Du sätter huvudet på spiken. Världens hjärtigaste <3
Så sant, Emelie. För 11 år sedan flyttade min man och jag 70 mil för att kunna vara farmor och farfar "på riktigt" till två små barnbarn. Värt varenda kilometer!
SvaraRaderaAtt detta sedan medförde en mängd nya erfarenheter, t ex ny arbetsplats efter 33 år på samma dessförinnan för min del, var nog i slutänden rätt berikande. Det var på sätt och vis som att byta liv, men barnbarn är fint det och värt det!
PS! har bjudit dem på mycket glass ;-)
teruko: Oj, där sätter du verkligen tyngd bakom mitt första, aningen drömmande påstående. Jag själv kan knappt vänta på att bli mamma... Och att vara farmor och farfar, ja, det är väl lika mycket ett nytt liv som nytt jobb och nytt hem, om inte mer!
SvaraRaderaPs. Jag betvivlar inte en sekund. En sådan härlig person som du verkar vara, så är du INTE en farmor som håller snålt med glass!
Blir så varm i kroppen av att läsa detta!<3 vad härligt!!
SvaraRadera