Frihet och gränslöshet och oförstånd

Barfota fötter sjunker ned i långt, vått gräs.
Ängen står öppen och vid framför, kallar och sjunger om frihet och gränslöshet och oförstånd.

Vindarna samlas och brottas, knuffas, rullar över det långa gräset - får vattendropparna som tidigare klamrat sig fast vid varje strå att tappa taget och föras med i vindarnas lekfulla brottningsmatch.

Dropparna får åter grepp på min panna, mina kinder, mina läppar. Det sticker en aning (som kalla nålar) men det påminner om frihet och gränslöshet och oförstånd - och jag gillar det.

Ängen sjunger nu för full hals, en susande, brusande symfoni som får gräs att böja sig, nästan fladdra, likt beundran för det budskap ängen förmedlar. Med samma dyrkan sjunker jag ned mot marken, låter händerna smeka sträva strån och vätas av samma vatten som tidigare strilat ned över min ansikte och smekt mig över halsen.

Huden är blek och sommarklänningen håller hårt fast kring min späda kropp, en vädjan till vindarna att låta den vara;
vi står över denna lek. Men de accepterar inget nej, en by blir till en bris blir till en il blir till en kåre - för vindarna existerar inget mer än frihet och gränslöshet och oförstånd.

En håglöshet inför naturens makt sänker mig djupare, en halvbar rygg möter kall mark och kylan får mig att frysa så jag skakar men jag märker ingenting. Ett lustigt duggregn prickar mönster över min siluett och jag börjar fnittra, först försiktigt men sedan okontrollerat och hejdlöst.

Vindarna har släppt taget om klänningen och leker sin lek över min kropp, livligt och starkt och utan tecken på stagnation. Kraft möter kraft och det är en oändligt lysten kamp om frihet och gränslöshet och oförstånd.



Och jag passar in så utomordentligt perfekt - för jag är fri och jag är gränslös och jag är oförståndig.