Lösenord

tisdag, maj 01, 2012

Jag kan dansen.


Att våga dansa i kaoset, var det.
Att slitas med i emotionernas flöde;
Fyllas av dem utan att tömmas på liv; omfamnas av dem utan att kvävas; tappa bort sig i dem utan att komma vilse.

När jag dansar känner jag vigören vibrera i huvudet, i takt med affekternas rytm och i proportion till basens volym. Momenten mellan de dunkande slagen erfars som en livlöshet - en paus för reflektion - till dess att en annan duns sliter mig tillbaka i känslokaoset av musik och får mitt inre att darra.

Untz-untz-untz-untz.
Jag känner, iakttar, känner, iakttar; för varje rytmiskt slag lever jag i klimax.
Vigören lämnar plats för fler emotioner att ta del av mig, min kropp och mitt psyke.

Jag känner förväntningen smeka mig över ryggen, en långsam och retsam karess som initerar att 'mer, det kommer mer'.

Jag känner ilskan bita mig i benet, riva hål på tidigare ömtålig hud och fylla mig med vigör som bara ökar kraften i rytmiken. Det svider men stärker och smärtar men värmer och kräver att jag finner min balans; slutar kasta mig omkring som ett fån; får fotfäste.

Men jag fortsätter dansa, snurra, kastas runt av musiken och känslorna och känner, iakttar, känner, iakttar, känner, iakttar...

Rädslan börjar kittla mig över armen. Den börjar tveksamt i fingertopparna, förhöjs i sin färd genom handleden
- åh, det kittlar - genom underarmen - sluta kittla - genom överarmen - sluta, jag står inte ut - och upp till axeln.

Jag försöker dansa bort den. Jag kastar mig åt sidorna, slår armarna runt huvudet - längs kroppen, låter rytmiken guida mina rörelser för frigörelse. Det går inte att slåss mot en förövare som lever inom mig: Dansa med mig, rädsla, dansa med mig.

Så börjar glädjen fnittra i mitt öra. En plingande akustisk gitarr mitt i det vilda dunkandet, som tillar om kärlek och lycka och pirr i magen. Plingandet framträder främst i de livlösa momenten mellan de intensiva slagen som takten förmedlar, och blir således en mening och ett meta över drömstadiet som är resterande känslor.

Självsäkerheten tar vid. Dansstegens träffsäkerhet ökar och rörelserna börjar garantera förståelse i musikens fortskridning.



 Jag förstår nu. Jag vet stegen. Jag kan dansen.




7 kommentarer :

  1. Fina Emli, du skriver så fint.
    Dansen är din.

    SvaraRadera
  2. You go!

    Sv; Universitetsbibblan är öppen typ hela tiden, eller i alla fall till fem på söndagar, haha. Räddningen när pluggdisciplinen är typ lika med noll.. heh.

    Hoppas att tentan gick bra för dig, den där lättnaden att ha fått det överstökat slår det mesta måste jag säga :) (Håll tummarna för mig på fredag för då är det min tur!!!!)

    SvaraRadera
  3. Mitt huvud är typiskt töntigt. Herregud!

    SvaraRadera
  4. Ååååh du skriver så beskrivande och vackert.. kan riktigt se det framför mig - förstår varför du är så nöjd med texten. Det är så fint, tycker jag, nästan det bästa som finns med texter, när man kan förmedla känslor. Visst kan man förmedla ord, men att förmedla känslor, det är en annan sak, tycker jag. Och det lyckas du med, min kära!
    Il faut que danser ♥

    sv: Jaaa helt sjukt! Så himla bajs att jag ska vara så tjejig. Jaaaa och jag hade kunnat få krama Mlisen min. Ah well, next time. Men attans bananer!

    Härligt med självdistans.
    Ja, dessa underbara värmeljus! Det hade jag, tack. ♥

    SvaraRadera
  5. låt att dansa till: http://open.spotify.com/track/1FSWSs9CL01RCYxXtm08Rf

    Stark sönderspelningspotential på den där, i freckin' love it man!

    SvaraRadera
  6. Du skriver otroligt fina texter om känslor, de berör verkligen! Hoppas du haft en skön ledighet!
    Å ja förlåt för mitt sena svar, ja det funkar men du kanske redan har andra planer :P

    SvaraRadera
  7. Emelie, du skriver så fint och jag är glad för din skull. Du är nog aldrig tom i kroppen. Olika känslor, men alltid känslor

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)