Paris: Dag 2, Japanska pannkakor och 55k steg

Söndagen var min första heldag och därtill ledig! I Paris! Söndagsmornar är alltid rätt döda i Paris, vilket gjorde att det inte var många ute på språng kl. 10 när jag tagit mig ut. Det var perfekt tillfälle för lite töntiga selfies. 

Solen sken! Det var varmt och skönt! Av med koftan pronto, du kommer svettas ihjäl!

Jag tänkte försöka mig på en långprommis idag, och gick upp mot Jardin du Palais-Royal. Sprang runt och hoppade på de randiga pelarna. 

In i Galerie Vivienne. Visste ni att detta är en av många passager i Paris (varav jag gått i samtliga! Det var ett sommarprojekt för ett par år sedan). Dessa passager är som dåtidens "gallerior", med lite butiker, caféer och bokhandlare. På den tiden var det hit männen tog sina fruar när de själva skulle iväg och arbeta, så att kvinnorna kunde ha något att socialisera sig med om dagarna (det var nämligen förbjudet för kvinnor att visas ute på gatorna själva).

Sjukt va? Men så mycket historia i dessa passager.

Gick vidare och blev glad av att se folk sitta på uteserveringarna.

Klockan 14.30 skulle jag mött upp Loïc, men eftersom jag känner honom och vet att han alltid är tidig så cirkulerade jag i området tidigare än så. Vilken tur det, för han var klar och där redan kl. 13.40! 

Han har länge velat testa Fluffy Panda, så där möttes vi!

Vi beställde våra japanska pannkakor och så gav Loïc mig en nybakt, egengjord baguette. Han kom direkt från jobbet, och då brukar han alltid passa på att ta med baguetter till mig. Att ha en bagarkompis, alltså - det är ju guld. Denna hade han gjort speciellt till mig, med vallmofrön (efter förfrågan) och extra stor (på eget initiativ).

En liten bit senare kom våra pannkakor! Små, fluffiga, gulliga saker. Mina med florsocker, Loïcs med jordgubbar och grädde.

Loïc var så ivrig att han även beställde ett par med crème brûlée-smak. De var de godaste.

Det var det fluffigaste jag varit med om - som att äta ett moln. Trots det var jag inte superförtjust. De smakade inte så mycket, utan som mest sött och ägg. Som en söt omelett, ungefär. Rätt smaklöst. När jag nämnde det för Lolo sade han att "ja, men pannkakor smakar ju inte så mycket". Det har han ju rätt i.

Vi tog en promenad vidare i Paris och jag lämnade av Loïc vid tågstationen en timme senare. "Vi ses i augusti!" blev det denna gång.

Middag ❤️

Som traditionen alltid är: En med ost, skinka, basilika och sallad, och en med hallonsylt och ost. 

Så fick jag en knäpp och kände att JA, en sista promenad fixar jag! Både för att hålla min förstaplats i stegräknartävlingen, men också för att det var ett så vackert kvällsljus ute. 

Pratade med Emil i telefon, pratade med Alexander... Och snart insåg jag att jag skulle lyckas bräcka mitt all-time-rekord i steg. 50.000 steg gick jag i augusti 2018, och därefter var jag helt död. Sedan dess har jag inte ens varit i närheten. Nu kom jag upp över 50.000 och kände... jag kan nog gå en bit till. 

But then again - vem får inte kraft av den här vackra vyn? Helt magnifikt.

När jag gick och lade mig var klockan närmare 23, och på min stegräknare stod det 55.557. Det längsta jag gått i livet (kan jag tänka mig). Så himla stolt, lycklig, harmonisk och härligt öm i hela kroppen. ❤️