Paris: Dag 1, En nästan naken kvinna försöker öppna min syltburk

Såhär pillemarisk kan en se ut som är på väg till PARIS! Äntligen! Har inte varit där sedan i december - det är fem låååånga månader. 

Intog en frukostbar på tåget in mot flygplatsen.

Avskyr som sagt att resa så vi hoppar över den mesta av den tiden. Så mycket stress och väntande i en härlig kompott. Jag stressar förbi alla kontroller och sen måste jag vänta ohyggligt länge vid gate:n. Så är det alltid. Men jag är glad för AirFrance bjöd på både läsk, te, en smörgås och ett bakverk. 

När jag kom fram vibrerade min själ. Tänk, att det är så länge sedan jag var här. Och nu är det... som sommar. Det luktar sommar i luften. Varmt men friskt med nybakat bröd från boulangerierna, blandat med pommes från en uteservering. 

Skrev till Emil för att jag var så lycklig.

Fick nycklarna av en vän och bjöd sedan in mig själv till Angélique, som denna vecka skulle vara bortrest i Prag. Hon hade lämnat en gullig lapp och fyra chokladpraliner. 

Sedan! Ut på tur och handla proviant och se sig omkring. Fick pirr i magen av alla vackra fasader. 

Kändes overkligt att gå på dessa gator igen. Kändes som att jag var med i en film. Vid ett tillfälle fick jag böja mig ned och känna på asfalten (inte det mest hygieniska kanske), bara för att känna att "jag är här". Sakerna jag gör för att vara mindful.

Gick till mitt favorittorg, vid Saint Sulpice. 

Visst har jag sagt att om jag fick välja var som helst att ha lägenhet i Paris, så skulle jag valt här? Det är från när jag bodde här en sommar, med utsikten över torget, fontänen och kyrkan. Det var magiskt. Vad skulle jag inte ge.... 

Efter att jag handlat mat så handlade jag även det jag längtat efter i flera månader: en baguette tradition!

Glutentrådarna alltså!!!!

Förutom pålägg smör ost sylt skinka äpplen så köpte jag även lite godis. Sådant som inte finns i Sverige. 

Så den där incidenten med syltburken. Liksom tidigare tillfällen, så har jag kämpat med att få upp den jädra syltburken. Så även denna gång. 

Den gick ju inte upp. Jag slet. Knackade på locket. Slet hårdare. Liten kniv som ska pillas in under locket. Slita mer. Varmvatten. Efter en kvart var händerna helt röda och jag insåg den hårda sanningen - utan sylt.... eller fråga en okänd granne. 

Så jag tar mod till mig (eller syltsuget gjorde det), och knackade på första bästa dörr bredvid min. Det tar lite tid, men en kvinna öppnar, iklädd endast handduk virad runt kroppen. Hon ser lite besvärad ut, även jag.. Men jag inser att jag måste ju säga varför jag knackade på. Så jag skrattar nervöst och säger att jag inte kan få upp min syltburk. 

Hon tittar lite skeptiskt på mig men är artig, tar emot syltburken och försöker få upp locket. Ingenting. "Ja... Nu är ju jag lite blöt" säger hon. 

Jag skäms över hela den obekväma situationen och hon frågar: "Bor du här bredvid?". Jag tar emot burken och säger "Nej jag är på besök hos min kompis som bor här"... Jag drar lite nervöst i locket och PLOPP så går den upp. Jag stirrar på kvinnan i badlakan. "DET VAR TACK VARE DIG TACK SÅ MYCKET!" piper jag och springer in till mig. 

Men fasiken vad gott med sylt ändå.

Efteråt gick jag ut för att ta en kvällspromenad och sätta mig vid mitt favorittorg och skriva dagbok. 

När klockan var efter 21 valde jag att gå hem igen, för att mysa ned mig i sängen och titta på youtube.

Det verkade som att prognosen var mulet/regnigt hela vistelsen, men det är inte så farligt för mig. Jag är bara lycklig att vara här. ❤️