Det gick snett

I tisdags, sista lediga dagen innan första jobbdagen i nya huset... Så trampade jag snett. Jag skulle ta en promenad med Chrissy, och på vägen dit slant jag till men kom snabbt på fötter igen. Det gjorde ont men jag studsade vidare med den vanliga metoden "walk it off". Ingen har dock sagt till mig att den metoden inte längre fungerar efter man fyllt 30. 🙄

Jag kunde ändå halta lite försiktigt fram och fick stöd från Emil till soffan. Höll foten högt, tänkte: det går väl över. 

Fast det gick inte över. Smärtan bara tilltog, och till slut kunde jag inte halta mer. Inte ens stödja mot den. Jag ringde 1177 som bad mig avvakta och ringa vårdcentralen tidigt morgonen därpå.

Emil virade en kökshandduk som han fäste med två snoddar runt min fot. Han bar upp mig för trappan och jag sov sedan med foten uppstaplad på flera kuddar.

På morgonen var det ännu värre. Emil hade lagt upp proteinbarer och saft åt mig till frukost och lunch, och jag hade tänkt jobba på förmiddagen. Vårdcentralen gav mig en akuttid kl. 14 samma dag, bedömning "vård skyndsamt". 

Men inte förrän kl, 14, så jag kunde jobba på förmiddagen. Dumt nog har vi ju inga möbler. Inga stolar. Så jag tänkte; äsch, får väl stå och jobba då. Men det gick absolut inte, märkte jag fort. Blodet rusade ned i foten och det gjorde orimligt ont att stå upprätt.

Jag fick krypa ned för trappan på mina knän. Inte ett av mina stoltaste ögonblick. Sedan fick jag sätta mig i fåtöljen, och försöka jobba därifrån.

Tur att en inte behöver ha en fungerande fot för att vara psykolog.

När klockan var 13 hade jag jobbat tillräckligt för dagen och inväntade att Emil kunde köra mig till vårdcentralen. Åkte dit med min kökshandduk på foten. Emil fick bära mig upp för trappsteg och upphöjnader, annars hoppade jag på ett ben. Jag fick ett par kryckor i entrén av personalen, och fick för första gången träna gå med kryckor. "Ta dem", sade han. "Använd dem till dess att du inte behöver dem mer".

På vårdcentralen fick jag en undersökning, ett förband och läkaren sade "åk till lasarettet för röntgen nu direkt, plan 3, jag skickar remiss". Jag fick snällt ringa Emil igen som åkte med mig upp till lasarettet.

På röntgen var det en del väntan innan jag fick ta mina röntgenbilder. En dryg tio minuter senare kom de fram till mig efter att ha granskat bilderna och sade "du ska ned till akuten nu på direkten, plan 2". Då förstod jag att det nog inte bara var en vanlig stukning. 

I akutens väntrum var det lååång väntetid. Jag hann ringa och prata med både farmor, farfar och Christer. Köpte en svindyr pepsi max i automaten, för jag tyckte så synd om mig själv. Avbokade resan till London i samma veva. Finns inte en chans att jag kan traska omkring där... 

Efter ett tag kom en ung läkare och ropade mitt namn. Blev så ivrig att jag typ lade på luren i örat på Christer 😆

Läkaren tog mig åt sidan och sade "du har flera små sprickor i mitten av foten. Ser du pilarna? Där, där, där, där och där. Vad är det du har gjort egentligen?".

"Jag trampade snett", sade jag. "Gjorde du?" frågade han. "Ja... Jag trampade bara snett",

"Okej, för det ser ut som att du har fallit fyra trappsteg ned och slagit i främre delen av foten. Och alla de där små sprickorna som du ser vid pilarna... Det är därför du har så jädra ont". 

Jag fick recept på stark smärtlindring med rekommendationen att börja träna gå på foten igen. 4 tabletter per dag, och träna på att belasta foten trots smärtan. Han rekommenderade även träskor, så jag kunde ta platta steg och inte förvärra skadan, samt kontrollröntgen igen om en vecka. "Inga hopp och inga långa promenader" . (Inga långa promenader 😢)

Emil kom och hämtade upp mig efter det ändå glädjande beskedet (inget avbrutet, inget gips, tjoho!), och väl hemma (HEMMA!!!!!) kom Stefan och Ninni. De hade varit och köpt Ben & Jerry's och en korsordstidning till mig 🥺❤️

Vi (okej, Emil) satte upp lite tavlor medan jag kollade och pekade med min krycka, och blev vi inbjudna för vin och chark hos våra grannar, Helen och Mats (vi avböjde dock vinet av förklarliga skäl). Tycker så mycket om dem!

Kvällen avslutades i sängen framför Robinson och med en burk Cookie Dough. 

.... Hur ska jag klara mig utan mina promenader??????