Den Gamle och Havet med Sara

I onsdags hade jag en till efterlängtad kompisdejt - denna gång med Sara. Hon hade kommit på den eminenta idéen att gå till den Gamle och Havet - en välkänd italiensk restaurang i Stockholm som oftast kräver bokning i förväg.

Då vi inte lyckats boka tänkte vi istället hänga på låset och hoppas få ett bord tidigt. Jag var i stan precis innan 17 och solen hade redan fått ned över Stockholm.

Här är det - den Gamle och Havet. Jag har aldrig varit där, men länge velat prova. Inte bara för att den syns rätt regelbundet i Ingrossos instastories.... 🤫

Jag kom in först och kunde norpa ett bord. Det var än så länge tomt i lokalen (men det var det inte länge till). 

Vi fick ett sött litet bord i ett hörn. Jag inväntade mitt middagssällskap. Hon kom bara sekunderna senare.

Vi blickade på menyn och både ville testa tryffelpastan. Naturligtvis 😎 

Det var en generös portion med mycket tryffel och riklig smak, och jag blev riktigt imponerad. Särskilt också eftersom vi fick nybakt, varmt bröd till maten och det är något jag alltid skattar väldigt högt! Pastan var en av de bästa i Stockholm, vill jag medge! 

Klagar inte på sällskapet heller. Trots att vi enbart träffats en gång tidigare, så känns det som att vi träffats massvis. Så är det väl med bloggandet - en skapar en verklig kontakt och att lära känna varandra.

Vi pratade ikapp om julen, om hennes fina grabbar, om relationer, uppbrott, känslor i relationer, och lite hur det ser ut i vänskaper runt omkring oss. När jag kommit hem gladdes jag åt den nya osten som Nattis och Vic köpt till nyår (tryffelcheddar!) och tittade på när katterna lekte/bråkade/interagerade.

Bibbi har en liten tröja på sig (eftersom hon fryser hela tiden) och Knut ser alltid så kunglig ut i profil. Minou gömmer sig till höger, dit Knut tittar.

Savoj med Minister

I tisdags var jag överraskande glad efter jobbet - jag har haft ett par låga dagar sedan jag kom till Lidingö (med daglig huvudvärk, stingslighet och ängslighet). Nu skulle jag iväg på kompisdejt med Minister, till ett ställe jag velat testa länge. På grund av minusgrader klädde jag mig i min varmaste nya vinterjacka.

Blev glad av belysningen på vägen genom norra Vasastan, till dess att jag kom fram till restaurangen.

Savoj, heter den, och är en pizzeria med napolitanskt stuk, som öppnade för sisådär 4 månader sedan. Stället har fått fantastiska recensioner hittills.

Jag kom dit först, och restaurangen fortfarande var tom. Småpratade med den supertrevliga personalen och hintade om en kommande 30-årsdag.... (dvs letar lokal att hänga i, eftersom vi inte har ett HEM som det var tänkt att jag skulle ha 30-årsfirande i🙃🙃🙃). 

Fina lokaler dessutom! Kan lätt smacka upp ett långbord och kanske bjuda in ett ödmjukt antal. *drömmer mig bort*. Minister dök upp och vi kramades och beställde in käk. Alltså det syns ju att dessa pizzor har äkta potential! 

Jag tog en klassisk margherita, Minister tog en vit pizza med mozzarella, pesto, mortadella och burrata och sedan delade vi på en nutellapizza till efterrätt. Synd bara att den var täckt med hasselnötter och Minister är lite halvallergisk mot hasselnötter....

Så jag fick ställa upp som en champion och äta upp'et 😋

Pizzorna var riktigt goda med fluffiga, härliga kanter. Ministers pizza var klart godast. Jag skulle betygsätta det som en 8/10. Lätt topp 3 i Stockholm, i alla fall! Vad tycker du, Sara, som varit där (och om någon annan i Stockholmstrakten varit där)?

Det får bli lokalen för mitt lilla 30-årsfirande! YAY!

Jag och Minister promenerade till tågstationen där vi senare skiljdes åt, och jag åkte hem till tre snälla katter som umgåtts tillsammans själva i nästan tre timmar. 

När jag kom hem läste jag min franska bok och somnade som en stock. 

Ensamtid på Lidingö med biscoff crunchy

Så på söndag, annandagen, bar det åter iväg till Lidingö igen. Jag och Emil köpte färdkost på det lokala bageriet vi blivit så förälskade i, och tuffade igenom vinterlandskapet bländade av en skarp sol.

Jag åkte ensam med Minou, då Nattis och Victoria skulle stanna några dagar i Mariefred. Jag skulle således vara kattvakt åt de tre, samtidigt som jag jobbade. 

Emil åkte rätt fort efter att vi anlänt till Lidingö för att komma hem skapligt, och jag bäddade i ordning i det lilla rummet. Låg och läste en av mina franska pocketböcker. 

På måndagen hade jag ordnat med finfika - pappa skulle komma på besök på lunchen och jag hade köpt fika och slagit in presenter (både en julklapp och en födelsedagspresent - han fyller nämligen år i mellandagarna).

Hade köpt en groda med gräddöga som råkade förstöras på vägen hem... Men det löste jag med ett födelsedagsljus!

Oturligt nog fick jag veta bara halvtimmen innan att hans bil gått sönder precis när han skulle börja sin resa mot Lidingö, och att han inte kunde komma. Det blev en sorglig fika för mig själv, den lunchen.

Något som inte alls är sorgligt, är denna av årets klappar. Emil hade beställt biscoff crunchy - alltså med krossade kakbitar i också. JÖSSES så god den är. Belönande mig med ett par skedar (och fick en som också var sugen, ska ni tro!). 

På riktigt syndigt god. Tre dagar efter öppnandet av burken, och jag har nästan ätit upp allt. Helt själv. Med sked! (alltså tanken är väl att en ska ha det på bröd, på pannkakor, som tillägg liksom... Men den är helt enkelt för god för det).

Har ni något som ni tycker är så gott, att ni kan äta det rakt upp och ner på det viset? Jag har hittat min svaghet. (förutom glass då... och crêpes och baguetter och choklad och sånt). 

Två grisar och en ny TV

På lördagen, juldagen, tog jag i vanlig ordning en morgonpromenad. Inte lika långt denna gång - jag har lärt mig min läxa. 

Stötte på ett par grisar på bondgården jag passerade.

Resten av dagen gick som i ett blurr. Emil och jag körde på ishala vägar för att hämta upp Nattis på tågstationen, åt julmat (lika gott som gårdagen), och hade egen presentöppning.

Farfar fick gissa på årets största klapp.

Vi hade gått ihop och köpt en ny TV till honom. 

Året mest nervkittlande, mest nervösa och också största klapp. Vi hade tur på millimetern då TV:n kunde stå på TV-bänken, och fungerade precis som den skulle. Nu kunde han utnyttja fibern till fullo, med Netflix och allt!

Jag fick flera jätteuppskattade klappar - spel, vantar, chokladtomtar, kinderägg, korsordstidningar och en hel kartong med biscoff. Resten av kvällen smaskade jag (lagom!) på mina klappar, såg på farfars nya TV och spelade på Nattis nya spel. 

En juldag som innebar en riktigt härlig revansch. Jag gick till sängs med en överfull mage, men utan varken illamående, ohanterlig magont eller ångest. Jag kände mig så stolt. 

En julafton med förfrusna lår och sug på revansch

På julaftonsmorgon vaknade jag och Emil upp i den lilla stugan. Vi hade somnat till en busig katt som lekte med våra nya tofflor, men jag hade sovit djupt. När jag vaknade hade ett nytt snöfall täckt marken. 

Blickade upp från madrassen på golvet mot Emil i sängen. Det låg en toffel bredvid honom. Jag fnissade för mig själv innan jag tog mig ut. 

Passade på att ta en julaftonspromenad på morgonen medan Emil snoozade. Det var -11.6 grader och bitande kallt.

Utsikten från min mindfulness-brunn var särdeles vacker just denna dag. 

Jag var ute i mer än en timme, och när jag kom in värkte låren. Huden var helt knottrig och illröd och hade röda rivmärken över dem. Jag hade nog varit ute lite för länge, trots flera lager underbyxor.. 

Men! Ingen tid att deppa - det var ju julafton! Jag och Emil åt frukost i form av gröt, vörtbröd med ost och julskinka och te. Och tittade på sista avsnittet av julkalendern.

Brasan sprakade bekant och tryggt hela dagen. Kl. 12 kom faster med familj; sambo och mina två "små"kusiner. De är tonåringar nu, Wilma och Linnea.

Julmaten dukades fram. Det var det vanliga; många olika sorters bröd, lax, räkor, sill, ägghalvor, julost, rödbetssallad, gräddfil och typ fyra olika sorters senap. 

Honungsglaserad brysselkål, kokt potatis, janssons, två olika sorters prinskorv och köttbullar.

Vi åt och njöt, och hade sedan paketöppning. En del av paketen sparades till morgondagen, då Nattis & senare Victoria skulle komma (de kunde inte åka på julafton pga sjukdom och brist på kattvakt). 

Emil och jag gick ut då och då och gosade och lekte med Minou (älsklingen!) och kom in och umgicks med de andra. Det var mycket skratt, skämtande, spelande, paketöppnande och småätande. Jag hade en socialt underbar och väldigt lycklig jul, och kände mig nöjd med hur dagen varit. Förutom på en aspekt.

Hos farmor och farfar är det alltid ymnigt med mat, och inte minst på julafton. Jag räknade till 9 (!!) chokladaskar i olika saker och märken, 5 tillhörande godispåsar och såklart extragodis en fick i present. Jag åt mig mer än bekvämt mätt, och hade sedan ont i magen i flera timmar efter att jag borstat tänderna.

För första gången på väldigt länge kände jag en stark matångest när jag skulle gå och lägga mig. Jag har känt mig så trygg och stabil i ätandet så länge nu, och nu kändes det som att jag ikväll tappat kontrollen och inte längre njutit av det jag hade framför mig - jag åt bara för att det fanns, utan att lyssna på min kropps hunger- eller mättnadssignaler. Jag var besviken på mig själv, smått illamående, magont och med en självkritisk inre röst. 

Jag försökte intala mig att ångesten var tillfällig, och de elaka destruktiva tankarna jag tänkte skulle gå över så fort magontet släppte och att jag blev hungrig igen. Till skillnad från flera år tidigare så är ångest inget dagligt inslag eller något som påkallar långsiktiga förändringar i min kosthållning. Ändå blir en lite rädd, när tankar som varit främmande så länge helt plötsligt återuppstår och blir övertygande. Lika övertygande som de gjorde när jag mådde som sämst.

Jag klämde in mig bredvid Emil i sängen och berättade om hur jag kände, resonerade, tänkte och fick höra hans kloka svar. Han får mig alltid att må bättre. Jag grät en skvätt och sade till honom: "Det här är min mörkaste sida. Det här jag tänker om mig själv nu - som tack och lov inte längre är en del av min vardag, är mitt värsta jag. Tack för att du fortfarande finns här."

När jag sedan somnade så kände jag mig lite tryggare. Jag tänkte ta revansch under morgondagen. Äta vad jag vill och vad jag är sugen på - men för i helvete vara mindful och njuta av det. 

Dagarna före doppare'dan

Dagarna före julafton går i maklig takt. Enkla, rutinmässiga, självklara. Jag går på friska morgon- och lunchpromenader i minusgrader, försöker utnyttja det lilla ljus som finns dessa mörkaste dagar i december.

Husmanskost som jag känner igen och älskar. Min absoluta favorit är farmors potatismos. Här tillsammans med ugnsgratinerad falukorv. 

En morgon var allt snöbeklätt, och eftersom minusgraderna skulle hålla i sig var det givet att snön skulle hålla i sig till jul. En vit jul skulle vi få! 

Den dagen stekte farmor pannkakor med prinskorv och jordgubbssylt. Det är en gammal familjetradition som jag inte riktigt fick gehör för bland jämnåriga kompisar i skolan. Åt ni det? Är det normalt, tycker ni? 

En morgon var det -11 grader kallt. Pissekallt. Delar av promenaden brukar jag antingen försöka ringa en vän, eller lyssna på en podd.

Det här är min mindfulness-brunn. Den kommer cirka 15 minuter in i promenaden, och där tar jag alltid ur hörlurarna, ställer mig upp på brunnen och tittar ut över landskapet. 

Såhär är den bästa utsikten från mindfulness-brunnen. Jag andas några djupa, långsamma andetag. Ibland lyfter jag armarna över huvudet. Lyssnar på det tysta. 

Det räcker med 10-15 sekunder, sedan kliver jag av, sätter i hörlurarna och fortsätter promenaden. Ändå känns det som att det ger så mycket.

Nedan är en morgonbild, en extremt kall och frostig soluppgång. Klockan lite över 9.

. 

Idag är det torsdag - da'n före doppare'dan. Jag jobbar bara halvdag och Emil kommer efter lunch. Imorgon, julafton, kommer min faster med familj på besök. På juldagen kommer Nattis & Victoria, och på annandag jul skjutsar Emil upp mig till Lidingö under mellandagarna.

Hur ska ni fira jul?

Lidingö ➡️ Mariefred

Så blev det söndag, och dagen jag och Minou skulle flytta tillbaka till Mariefred. Vi vaknade upp, tittade på julkalendern och åt risgrynsgröt med grötbröd. Sedan var det bara att packa ihop, lasta in oss i bilen och åka iväg. 

Vi stannade på Printz bageri i Stallarholmen och köpte bullar. Vi mumsade i oss varsin kardemummabulle (jag börjar konvertera honom från kanel till kardemumma) 

Så var vi här. Jag kysste Emil adjö som ville hem innan solen gått ned, och jag tog mig en skogspromenad med samma syfte. Nu skulle vi åtminstone se bara fyra dagar senare, på dagen före doppareda'n. 

Hann med att se solnedgången.

Hälsade på kossorna 🐮

Jag slogs om och om igen av omgivningarnas skönhet. Tänk, va, VÄRLDEN hur har du blivit såhär vacker.

Väl tillbaka i den lilla gäststugan var det kaos med all packning. Minou låg i sin säng i överslafen och spanade. 

Mitt nattduksbord har bytts ut mot en låda. Här ser ni mina nödvändigheter; choklad, godis, vitaminer, mer godis, hårsnoddar, lipsyl, laddare och pocketböcker. Vad har ni i ert nattduksbord? 

Jag lade mig för att vila i sängen och fick direkt sällskap av en som ville ha närhet. Stackars älsklingen.. Först ska du bo här, sedan slits du till Stockholm och de elaka kusinerna, och så fort du börjat tycka om dem så ska du slitas iväg igen... och åka bil som du egentligen inte alls tycker om. 

Efter en timme eller två så gick jag in och åt kvällsmål. Pepparkakor med smör och ost. Ostlagret skall gärna vara tjockare än själva pepparkakan 😋

Gick sedan ut till en som suktade efter gos och var så trött, så trött. Han lade sig precis och tog upp nästan halva 90-sängen. Jag lät honom.

Jag tror det är första gången sedan vi varit här som han varit TRÖTT samtidigt som läggdags och legat och somnat på/bredvid mig, istället för att leta upp massor av bus eller ropa på mig. Det måste varit en väldigt påfrestande dag för honom.

Förresten; ett annat störningsmoment: jag var tvungen att köpa ny surf. Min vanliga för 5GB (som ALDRIG tar slut för att jag har alltid wifi) tog slut, och jag var tvungen att köpa ny (3GB för 199 kr?!??!). Det är ju hutlöst! Är ni sådana som köper extra data? Hur motiverar ni det?