Sista konferensdagen, Emil övningskör och friterad kyckling med sötsur sås

Dagen efter första konferensdagen så vaknade jag upp tillsammans med Emil i den här röran. 

Men Emil smög iväg innan sju, medan jag låg och drog mig. Sedan smög jag upp och åt hotellfrukost! Jag menar; smörgåsar på två olika bröd, rostat bröd med sylt, yoghurt med müsli, pannkakor, bacon, nutella och vispgrädde, små croissanter (tyvärr gjorde de mig bara besvikna eftersom de inte alls är så goda som i Paris...#kräsen) och mängder med te. Jag åt så jag storknade..! Inte konstigt att folk som jobbar på hotell går upp så mycket i vikt.

Konferensdagen fortsatte med mer föreläsningar, fika och så lunch! Jag hade fortfarande ett så abnormt matkoma att jag nästan somnade i sofforna i lobbyn medan jag sippade på min efter-lunch-kopp med te.

Nedan kan ni se två av mina konferenskollegor, Charlotta och Hanna, som diskuterar någonting värt att fundera över. Och två av dem, Åsa och Sandra, som uppdaterar sig på sociala medier.

Konferensen fortsatte även efter lunch men nu var jag så trött att det mesta jag gjorde var att teckna menlösheter på ett papperark. Och dricka mer te.

Vid 15-tiden tog allt slut och jag traskade över till Emils jobb, som nyligen också skulle sluta. På kvällen hade vi planer med Emils farbror Lars. Vi skulle ut och äta på en asiastisk krog som är högt uppskattad inom Emils familj, och samtidigt slutföra affären med mini-coopern (som vi då köper av Lasse). Emil passade på att övningsköra lite när vi ändå var igång!

Vi kom iväg utan varken motorstopp eller döden (min pojkvän är rätt bra på att köra bil ändå!) och slutligen kom vi fram till restaurang Long. Jag, som inte är asiatiskt lagd rent kulinariskt, var däremot lite sugen på en gammal barndomsklassiker: friterad kyckling med sötsur sås. Mmmm..!

Och Emil tog oxfilén, medan Lasse tog bådadelarna. Mellan tuggorna hann även en hel del tunga swish-summor flyga över intranätet.

Sen dessert. Givetvis, dessert. Friterad banan med glass - jag har inte ätit det... jag vet inte hur många år?! 

Makalöst gott var det i vilket fall. 

Sedan körde Emil hem Lasse, och allt blev lite kalabalik när jag i mörkret råkade köra ned bilen i ett dike och fastnade med hjulen över marken på en sten, precis vid Lasses uppfart. Det var med ansträngning och skräckblandad nervositet som Lasse slutligen lyckades dra loss lilla mini:n med sin stora pick-up, innan vi äntligen kunde susa hemåt. Jahapp. Bilkörning kanske inte riktigt är min forté, om man säger så. Jag arbetar bättre med människor än fordon.