Lösenord

söndag, augusti 13, 2017

Sagostund: Hur jag träffade Marieke

Hur jag och Marieke träffades - ja, det är faktiskt en ganska enkel historia.
Hon var 13, jag var 14, och vi båda hängde på en site som heter TV.com. Det är i grunden en informationssite (se: imdb), men kan också användas som ett slags forum. Där skrev vi om favoritserier, fanfiction, svärmade över snygga karaktärer och gav våra åsikter om senaste avsnittet. Både jag och Marieke hade en enorm hang-up på CSI:NY, och speciellt Danny. Vi var så sjukt förälskade i denna serie-karaktär, ska ni veta.

Hon och jag fann varandra när vi skrev på engelska i forumet, och vi *klickade* direkt. Allt vi skrev till varandra fick en förståelse och en respons, och vi hade exakt samma humor. Sedan dess satt vi varje dag framför MSN Messenger (kommer ni ihåg) och chattade bort kvällarna.

Sommaren 2010 var första gången hon kom till Sverige och tillbringade en vecka hos mig. Då hade vi aldrig träffats förut och visste inte hur det skulle gå IRL. Jag var så nervös. Vi fick runt Djurgården, bakade muffins och kollade på CSI:NY.


Andra gången blev påsken 2012! Då kom hon också upp till mig... Hon fick se min nya lägenhet och så åt vi massor av glass.


... och sedan samma sommar åkte jag ned till henne i Nederländerna. Då gick vi på nöjesfält och åt tacos.


Fjärde gången var 2013, då kom hon upp till ett lummigt Stockholm. Vi pusslade och bar matchande klänningar.


... och sedan januari 2014. Då hade vi en mustasch-tävling - vem som kunde gå runt längst med en låtsasmustasch utan att ta bort den. Vi gick runt på stan och hade så roligt åt varandra, och alla som stirrade på oss. (jag vann!).


Samma sommar hade jag rödare (och plattare?) hår och hälsade på henne i sin nya lägenhet. Då spontanköpte vi en hamster. 


År 2015 så kom hon ned till Paris med långdistansbussen och turistade med mig. Vi åt crêpes och raclette och hade det så nice.


och lekte sönder min nya selfie-stick.


Efter det sågs vi förra året, då Marieke återigen kom till Paris och vi testade vidrigt (och vidriga!), dyra klänningar i butiker och skrattade åt dem.


Vi har träffats under så många omständigheter; när både hon och jag levt i monogama förhållanden; när jag varit singel och hon monogam, när jag varit polyamorös och hon monogam, när vi båda varit singlar, och nu detta år var första gången hon var singel och jag monogam. Cirkeln är sluten!

Marieke och jag pratar engelska, eftersom mitt modersmål är svenska och hennes holländska. Däremot flyter engelskan på perfekt, och har gjort sedan dag ett. Det är mer bekvämt att prata engelska med henne än svenska med många andra personer, och jag vet inte riktigt vad det beror på. Det enda jag kan förklara det med är: klockren personkemi. 

12 kommentarer :

  1. Låter helt fantastiskt med en sådan vänskap. Är det aldrig jobbigt att bo så långt ifrån varandra? Tänker i för sig att det också kan vara charmen.
    //Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig upplevt att det är jobbigt, eftersom jag inte är en person som brukar gilla "umgås" så mycket i person ändå, och det är så lätt att hålla kontakt via sociala medier. Och när vi väl träffas blir det så jäkla kul istället!

      Radera
  2. Vilken härlig saga! Och det bästa är ju att den är sann :) Jag fick samma tanke som Em ovan, att det verkar jobbigt att ha sin bästa vän så långt bort. En av mina bästa vänner bodde i England några år vilket jag tyckte var ganska kämpigt. Men kanske är det annorlunda ifall det har varit så från början, som för dig och Marieke?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm... Nä, jag har ju aldrig upplevt att det är jobbigt (med motiveringen jag gav Em), men samtidigt har det ju "alltid" varit så. Det hade nog varit en annan sak om någon jag älskade flyttade bort - då hade jag nog saknat dem på ett annat sätt.. Men din vän, hon är "tillbaka" nu? :)

      Radera
  3. Vilken underbar vänskap! Insåg just att jag läst din blogg sen 2013..du är så öppen och ärlig. Trots att jag inte känner dig privat så lyser din karisma genom bloggen. Jag är nyfiken på vad som får dig att fortsätta blogga, vad är det som driver dig? Du får lova att aldrig sluta, haha! Kram från Småland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har du?! WOW, det är ju... 5 år?! Jag blir helt generad nu, men så himla glad..!
      Det som driver mig är nog.. Att kunna dokumentera allt. Jag ÄLSKAR att blogga. Att få skriva, beskriva, berätta... Och lägga ut bilder, att kunna gå tillbaka och återuppleva allt senare. Plus.. Era kommentarer ger mig otroligt mycket <3

      Radera
  4. Tänkte också att jag skulle fråga dig hur ni hade träffats men så läste du ju mina tankar & skrev ett inlägg om det istället, jag tackar jag! ;)

    Roligt sätt ni träffades på iaf & visst är det intressant/konstigt hur en bästa vän kan gömma sig i ett annat land sådär?! :) Det finns ju fortfarande idag, år 2017(!), de människor som inte förstått tjusningen med internet på det sättet, att en faktiskt kan hitta/få riktiga vänner (eller ens livs kärlek t.o.m!) & det är ju verkligen synd för de människorna kan jag tycka. Om jag räknar de vänner jag känner via internet men som jag dock inte har träffat IRL än så övergår nog mina vänner till nästan 2 händer helt plötsligt, utan dem hade jag bara haft en halv hand vänner typ, haha. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mwahaha *tankeläsare*

      Ja, jag håller verkligen med! Internet har verkligen öppnat upp alla gränser, både möjligheter som leder en fysiskt men också socialt och emotionellt. Det är helt jädra magiskt, när man tänker efter..! Jag är likadan, mina vänner är mer långdistans än något annat, och de flesta av den faktiskt funna.. GENOM BLOGGEN. <3

      Radera
  5. Och nu känner ni varandra typ hälften av era liv (nästan)! Så fin historia :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade jag inte ens tänkt på, men wow.. det är ju sant!

      Radera
  6. Åh, vilken fin läsning! Mycket uppskattat inlägg. :)

    SvaraRadera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)