Eftermatte: Seriösa munchies och makaber tröghet

När jag vaknade upp på torsdagsmorgonen var min kropp fortfarande helt slö. Jag kände mig yr bara genom att ligga stilla, och att gå och kissa var som att ta tre åkturer på Liseberg. Jag vaknade av och an under morgonen, men hur mycket jag än tycktes vila, så blev jag inte ett dugg piggare. Men kropp och mitt huvud var så otroligt trögt.

Efter två timmar tvingade jag mig upp trots detta, och satte mig i det vidöppna fönstret och drack te. Tankarna snurrade och far och allt kändes ofokuserat och flummigt, precis som kvällen innan. Fastän nu var den fysiska yrseln med påtaglig och minnet var helt återställt. 

När Marieke också dragit sig upp så bestämde vi oss för att vackla, likt zombies, till affären. Varken hon eller jag sade mycket den morgonen, men det var endast för att hjärnan arbetade i hundra knop för att bara göra sig förstådd för sig själv.

Vi skulle handla middagsingredienser, men min kropp hängde inte med på tåget och istället kom jag ut med detta:

Min kropp ville ha chips. Så mycket chips. Jag öppnade påsen på vägen tillbaka, och bara tio minuter senare kvar påsen helt slut. Oops. Det var inte alls planerat. Snacka om seriösa munchies. Jag kunde bara inte stoppa mig själv! Handen gick som en robot ned i påsen och upp igen, jag har aldrig varit med om liknande.... Och jag har aldrig ätit en påse chips i en sittning. Jag som inte ens är en chips-person! Allt smakade bara liksom.. så jävla gott. (Sedan slank en chokladkaka ned parallellt - men det är bara för att de bästa chipsen, det är alltid dem en äter med choklad.)

Efteråt kände jag mig dock aningen bättre, och yrseln började lägga sig. Därefter låg vi och slötittade på rom-com efter rom-com. Jag hängde inte alls med i handlingen utan låg mest och stirrade upp i taket och tänkte. Alla tankar var så färgglada och extravaganta fortfarande, som en eftereffekt av gårdagen. Jag skulle vilja säga att jag var rätt bakbäng - min lilla kropp som aldrig varit med om liknande behövde uppenbarligen lite tid att få substansen ur kroppen.

Fortfarande i horisontellt läge började Marieke med middagen. Det blev LCHF-pizza, med en ostbotten istället för brödbotten och massor av gott uppepå.

En sida margherita till mig, och en sida med parmaskinka, ruccola och tomat för henne. 

Den var oproportionerligt god, precis som allt jag förtärit de senaste timmarna. Vilket var en redigt positiv sak med den här trippen. Yrseln, däremot, och att vara så långsam... Det hade jag fått nog av. Låg återigen och bara tänkte i soffan, och jag utbrast några gånger: "nej, nu är jag klar med det här. bort, bakbänga! jag vill bli normal igen!". 

Men inte ens när klockan närmade sig 22 och jag skulle ta (natt)bussen hem så kvicknade jag till. 

Och bra var kanske det, för med eftermatten plus tre åksjuketabletter så åkte jag bussresan helt slö och utan rastlöshet hela natten. Somnade från och till, vaknade upp av en sväng eller ett gupp, slumrade till igen. Först nu - 31 timmar senare - så känner jag mig totalt återställd.

Kan nog lätt påstå att detta var den konstigaste, men också roligaste, vistelsen jag någonsin haft med Marieke. Tacka gudarna för det och låt det inte ske igen. En gång är bra nog för mig!