Vi bestämde, att eftersom vi ratat kön till katakomberna två dagar i rad nu, så var det dags att ställa sig i den jäkla kön. Det var ju trots allt en bucketlist-punkt. Jag klädde mig i blå klänning, men tog tjocktröja och strumpbyxor eftersom jag visste att det där nere var det enbart 14 grader.
Vi kom fram vid 14:30, och ställde oss i den viiiiiidrigt långa kön. Vi som hoppades att eftersom det regnat hela förmiddagen, skulle vara en kort kö. Tji fick vi.
Klockan blev 15:30. Klockan blev 16:00. Klockan blev 16:30. Klockan blev 17:00. Klockan blev 17:30. Vi fördröjde tiden med ett leka bokstavslekar, synlekar, spela på mobilerna, leta efter mini-coopers och kyssas vid åsynen av vardera en av dem. Sedan blev vi lite irriterade på varandra, men det varade enbart 5 minuter. Att stå stilla i vinden och det mulna vädret gjorde oss allt kallare, och till slut stod vi mest och pillade på varandra för att hålla oss varma.
Klockan blev 18:00.
ÄNTLIGEEEEN kom vi in! Fast ni var jag iskall, kissnödig, och började bli hungrig = ingen bra kombo.
Plus att det började bli lite ont om tid till dess att vi skulle dinera med Loïc på kvällen. Så jag var aaaningen *on edge*. Jag i princip powerwalkade igenom katakomberna, zickzack:ade mellan människor som stod och lyssnade på audioguider och drog med Emil genom de mörka grottorna. Han följde efter så gott han kunde.
Men schyssta bilder, det lyckades han få till ändå!
Komiskt nog. Promenaden i underjorden som menas ta 45 minuter tog 10 minuter när vi kutade igenom dem. Snacka om att vara less på kalaset, haha. Emil, däremot, var på överdrivet bra humör för att vandra omkring bland gamla dönickar (bokstavligt talat). Kanske för att han slapp stå still i kö.
När vi väl kom ut så skyndade vi oss vidare till bestämda middagsdestination för oss och Loïc. Jag fastnade däremot vid denna vy. Paris, du är så vacker!
Slutligen kom vi fram nästan prick på tiden till där vi skulle äta PNY Oberkampf - ett redigt hamburgerhak.
Olyckligtvis slutade inte Loïc som han trodde, och det gjorde att jag och Emil satt och väntade *o*tålmodigt ett tag. Snygg var han, åtminstone, min pojk.
Till slut kom han, Loïc! Vi beställde direkt in varsin burgare ackompanjerat med pommes.
Pommes med smält cheddar och bacon-bitar uppepå. Mmmm..!
Loïc ville ta en bild på mig och Emil. Jag tyckte inte den blev så fin, men äsch. Bilder blir som det blir - det konstaterade jag ju redan igår. Man kan inte alltid se ut som man vill.
Efterrätten var en obligatorisk milkshake, som sig bör till en god burgare!
Emil tog vanilj/kanel, jag tog karamell och Loïc tog choklad/jordnötssmör.
Den här bilden tycker jag mer om!
Okej, nu till stämningen. Det var riktigt knivigt att översätta all franska till svenska och vice versa, och ett fåtal tillfällen började översätta på svenska till Loïc och tvärtom till Emil. Huvudet blir liksom lite snurrigt. och just - vad är det som man ska översätta, och i vilken utsträckning? Hur mycket ska jag och Loïc prata själva, och hur mycket är Emil intresserad av att höra om? Väldigt knepigt. Men det gick trots det över förväntan, och det var riktigt trevligt!
Vi lämnade av Loïc vid métron och valde sedan att ta en solnedgångspromenad ned till vår lilla studio. Emil tog några fantastiska få-andnöds-vackra bilder.
Vilket krävdes att man ibland smög ut i gatan, ställde sig på upphöjningar eller väntade bilars passage.
*alltså alltså alltså*
Jag älskar att vara ute och promenera med Emil om kvällarna. Jag får en så... stark känsla av overklighet, på något sätt. Det känns som en dröm, eller en film, och allt är bara så bekrymmersfritt. Det är bara han, jag och Paris. Och jag känner mig så förjädra lycklig.
När vi senare kom ned till Notre Dame hade det börjat skymma ordentligt, men himlen var otroligt vacker med alla fluffiga, utspridda moln.
De sista bilder blev nästintill spöklika.
Som ett sista ärende sprang vi in på Monoprix för att köpa dricka. I all hast fann vi en fotoautomat, och när vi erinrade oss att det minsann var en bucketlist-punkt, så slog vi oss ned och tog fyra kort.
Och varje gång jag tittar på den nu blir jag helt pirrig och varm i hela kroppen. Den känns så perfekt. 
Jag tycker att det är svårt att förstå att inte alla kan engelska i Frankrike. Läser de inte engelska i skolan? Du skrev att personalen på ditt bageri var glada när du började så att du kunde hjälpa engelska kunder och nu berättar du att din franske vän inte heller kan prata engelska. Kul att gå till fotoautomat. Det blev fina bilder!
SvaraRaderaJa, visst är det ofattbart? Otroligt nog kan de flesta fransoser inte engelska - inte ens ungdomarna (även om det är större chans att de kan liiiiite engelska, iom TV). De läser visserligen engelska i skolan, MYCKET mer än förr i tiden, men det är fortfarande bara 1 timme i veckan. Då lär ju barnen sig ingenting ändå?
RaderaOch tack! Vi blev så nöjda med bilderna! :D Har du någonsin tagit bilder i fotoautomat, Karin?
Har jag någonsin tagit bilder i fotoautomat? Jo, visst har jag det. Vi hade en fotoautomat på Domus i Uddevalla när jag var ung och den besökte man lite då och då. Numera är fotoautomaterna mer sällsynta så nu är det länge sen. Lyssnade på en pod idag som bl a handlade om hur dåliga människor är på att hantera sorg för vi inte har fått lära oss det och att man kan sörja många olika saker i livet. Vi får lära oss att skaffa saker som t ex boende, jobb, partner, vänner, fritidsintressen men vi få inte lära oss hantera när det går snett. Han nämnde att t o m de professionella, dvs de som läst på psykologprogrammet får lära sig för lite om att hantera sorg. Tycker du att din utbildning har lärt dig mycket om sorgearbete?
RaderaJa, jag håller med, och det är nog det som var lite charmen i att ta bilderna i automaten denna gång. Att de numera inte syns till så ofta..!
RaderaOch vilken intressant pod det låter som... Och nog vet jag inte - jag fick säkert läsa mycket om sorgearbete och så på programmet, men det mycket har jag nog själv erfarit innan dess (i och med min mors självmord vid 15 års ålder), så den teoretiska kunskapen efteråt tror jag mer var en komplettering än något annat :) Men MYCKET om sorgearbete, nej, det kan jag inte erinra mig.. :/
Starkt att köa i 3 timmar! Jag har aldrig besökt katakomberna i Paris (men väl i Rom samt att vi sett olika osarier (benhus)på kyrkogårdar mm längs Atlantkusten + att jag "praktiserat" hos en fransk begravningsentreprenör i två veckor) = jag står över Paris :)
SvaraRaderaDet där med att vara tolk till olika språk samtidigt ät rafflande! Roligaste minnet är när vi var kontaktfamilj till en kinesisk student. Bosse skulle intervjua honom på engelska för att visa inslaget på sona SO-lektioner. Jag videofilmade. Plötsligt börjar <Bosse ställa frågor på svenska och Song börjar orera undrande på kinesiska... Ridå!:D
Haha, det gör du så rätt i. Det var verkligen inte värt att stå i tre timmar för det. Skelett som skelett.
RaderaOch hahahah.. Älskar språkknasigheter sådär. Så himla roligt...
Katakomberna verkar coola (och lite otäcka). Men TRE timmars kö? Galet.
SvaraRaderaHåller med. Tyvärr inte värt, även fast det var riktigt tufft. Ska man gå, då ska man gå en regnig dag utan kö. Så det så!
RaderaDet är så härligt att läsa om er semester!
SvaraRaderaOch vad som är ännu härligare? Att du vill läsa! :D
RaderaJa, jisses, den där kön till katakomberna alltså... Är den någonsin rimligt lång, liksom? Köade i två timmar när jag var i Paris senast. Tyckte iofs det var värt det men kan också bero på kognitiv dissonans liksom. :DDD
SvaraRaderaHahaha, men åh! Vilken tur att du tyckte att det var så värt det. Jag vet att jag varit i katakomberna en gång tidigare, fast för två år sedan, och DÅ tyckte jag minsann att det var värt det. Jag var blown away, verkligen. Men då kommer jag inte ihåg att jag stod tre timmar i kö - fastän det måste jag väl gjort??? Tror det är som kvinnor som förlöser - man förtränger känslan efteråt, hahaha... Men nä, andra gången var det såklart inte lika värt eftersom jag redan sett det.. :P
RaderaAlltså vilka hjältar av stål som klarade av kön! Men hur är det möjligt med en sådan kö? Är det en stor turistattraktion i Paris eller är det lite allt möjligt folk som vill ner och kika? Må ju säga att det ser väldigt häftigt ut och är absolut något som jag skulle kunna tänka mig att besöka. Men kötiden, nope! *koncentrationsspann på typ 5 nin* Men vilka fantastiska bilder ni lyckas fånga! Tappar verkligen andan av beundran!
SvaraRaderaDet är en STOR turistattraktion, men problemet är väl inte att det är så många där, utan att de släpper in så få i taget. 15 pers per 10 minuter, och då tar det låååång tid innan alla får komma igenom. Det är nog därför kön blir så massiv.
Raderaoch åh, det ska jag säga till Emil!