Fem-timmarsvandring och att känna på träet

Igår taggade jag inför en ledig dag, och den absolut bästa Paris-aktiviteten: Heldagspromenad! Fast först sovmorgon, så klart. Jag låg och drog mig i sängen till ungefär 12, sedan slängde jag i mig något lätt och gjorde mig i ordning!

Så fort jag kom utanför dörren blev jag på makalöst bra humör. Det var perfekt promenadväder: Lagom varmt, en sval bris, solsken och inte alltför mycket brum och brus på gatorna.

Först tog jag en sväng runt ned i södra delen av 5:e arrondissemanget, och sedan traskade jag norrut. 

... Och jag återupplevde alla de där kärlekskänslorna jag saknat när jag inte promenerat omkring i Paris på ett tag. Jag blev liksom alldeles varm och bubblig och fylldes av en sådan tacksamhet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mitt Paris. Jag är så lycklig att få uppleva dessa stormar av oförklarlig kärlek till en plats. Bara åsynen av en fransk fasad gör att det knyter sig i magen på mig. Tänk att detta finns på riktigt. 

När jag kom hit tänkte jag exempelvis: "Här blir jag gärna bli begraven". Vackra Place de la Contrescarpe. 

Sedan kom jag upp till Seine, och bestämde mig för att turista Île Saint-Louis grundligt. Med alla dess små krökar och gränder. 

 Île Saint-Louis är så mysigt. Paris när det varit som äldst, klassiska Paris. 

Blev så tagen av stunden att jag stannade upp, tittade på en gigantisk dörrport och lade handen över träet. Så jävla mäktigt. Paris är så jävla mäktigt. 

Så kan vår vackra dam skådas på andra sidan vattnet. Då tänker jag alltid på Emil. 

Sedan fortsatte jag gå, uppåt och genom Galerie Vivienne.  

Och så fort jag såg en mini-cooper så saknade jag någon att kyssa. Vissa snapade jag till Emil, men de flesta blev bara en fin påminnelse om hur mycket vi älskar att kyssas, han och jag.

Under tiden skrev jag nästan ständigt med Emil. Jag uppskattar så mycket att han är en person som gillar att småskriva, dagarna i ända. Han har alltid något att säga - och även när han är på jobbet har han nästan alltid tid att skriva med mig. Jag är så tacksam för det. Så otroligt mycket lättare när man har en pojkvän som är likasinnad och vill ha lika kontinuerlig kontakt som en själv.

När jag gått runt Canal Saint-Martin började jag bli trött i benen, och påbörjade promenaden hemåt. När jag kom hem var jag heeeeelt slut, ska ni veta, och kände mig verkligen redo att kasta in handduken. Det var ett tag sedan jag tog en promenad på 5 timmar, ska ni veta, och kroppen var inte van.

Men... Så fort jag gått in på mailen såg jag att min chef skrivit, och frågat om jag kunde hoppa in på en kvällspass, 17-20... Och snabbt som attan ringde jag upp, accepterade och skyndade sedan dit.

Så helt oväntat fick jag med mig en helt varm, nygräddad baguette med mig hem. Sådan som riktigt smälter i munnen.

Åh, jag kan verkligen inte stå emot nybakt bröd. Folk som inte uppskattar nybakt bröd har inte förstått sig på livet. Det är bannemig ett av de ting kommer sakna som allra mest när jag flyttar till Sverige...
Så blev det. Fem-timmarspromenad och ett oväntat jobbpass. Snacka om att jag var slut efter den dagen!

Idag jobbar jag öppning, och sen ikväll ska jag och Lolo ut och äta middag. Åh, vad jag har saknat honom, och att skvallra!