Kom tillbaka till Paris sent i måndags, och blev direkt inkastad på två heldagars jobb tisdag och onsdag (11-20:30). Det var oerhört roligt att komma tillbaka till jobbet - jag fick höra att många kunder frågat efter "hon den lilla med accenten" (aka. MIG!) och att jag varit saknad av gänget. Samtidigt kul att återupptäcka alla artighetstermer på franska, erinra mig produkternas alla namn, provsmaka de nya produkterna och återigen hälsa på alla stamkunder.
Så nu ska jag jobba fram till den 4 augusti, då boulangeriet stänger för sommaren och jag får tre veckors ledigt (synd om mig, va?) i Paris.
Men nu backar vi några steg, för jag tänkte berätta lite om igår! Igår slutade jag 20:30, och då hade flera av mina gamla kollegor på PAUL bjudit in till en AW på stamrestaurangen mittemot. Vi samlades totalt 10 stycken, delade på tre ost- och charkbrickor, drack flera glas och åt mat.
Så fort jag kom in på restaurangen ropade kyparna "ZLATAN ÄR HÄR!", vilket roade mig en hel del. De brukade kalla mig det när vi var här och AW:ade när jag jobbade på PAUL. Nu har jag inte varit där på nästan ett år, och ändå minns de mig. Det är så det är att vara svensk i Paris. Man blir ihågkommen - av alla.
Jag var redan mycket mätt efter stängning (då moffar man rejält av det som måste slängas!) och ostbrickorna, men när Loïc gav mig den där uppfordrande blicken kunde inte säga emot. Jag beställde en sallad med mozzarella, tomat, pesto och parmaskinka.
Och åt typ sju skivor bröd med smör till. För JÖSSES AMALIA OCH ALLA HENNES SYSTRAR vad jag har saknat franska baguetter! På riktigt. När jag kom in i boulangeriet i tisdags och kände doften så hörde jag änglaspel och harpor i symfoni. Sedan dess har jag tjuvdoftat på brödet i smyg varje gång de skickas nygräddade från ugnen. Det finns bannemig ingenting bättre än nybakt bröd.
Vi började äta vid 23:30 och var klara vid midnatt, och då satt jag redan och gäspade vid bordet. Folk började avlägsna sig en och en, och jag var den tredje att gå. Så fort jag kom hem lade jag mig i sängen och andades ut.
Idag ska jag bara jobba ett kort pass, 18-20:30. Men till dess ska jag försöka svara så gott jag kan på alla era underbara kommentarer, och sedan ta en kortare promenad. Jag älskar att vara tillbaka i Paris.
Bra blickat av Loïc för den salladen såg INTE fel ut. Det är ju säsong för tomater nu och jag kan bara tänka mig att de är ännu godare i Frankrike än här.
SvaraRaderaDet gjorde den verkligen inte! Den var riktigt superb! Däremot är jag inte säker på att den är värt de 12,9 euro som den kostade (plus de 2,1 euro jag dricksade)... :P Lite maffigt för en sallad, kan tyckas!
RaderaFörstår verkligen att det var härligt att komma tillbaka och att då känna sig behövd och så välkommen i ett "gäng". Viss tillhörighet vill vi nog alla ha, vi är ju flockdjur :) Och så det där med språket... Under våra tio dagar i Paris nyss fanns många tillfällen då vi hamnade tätt intill franka bordsgrannar mm och såå kul det är att få använda språket man älskar i riktiga samtal = avundas dig din kommande månad. Njut!
SvaraRaderaÅhå, hur kommer det sig att du sällan skriver med franska till mig, teruko? Jag vet ju att du behärskar språket! ;)
RaderaEnkel anledning: tycker att det känns tämligen onaturligt att skriva på/ prata franska med någon som har svenska som modersmål ;)Därför är det kul på hemmaplan med Alliance Francaise (fixar inte cedilj på datorn...)där jag är medlem och där det finns många fransmän.
RaderaJag har precis läst ditt förra inlägg och alla kommentarer, och åh, vad skönt det är ändå att höra att det finns så många andra som jag! Haha. Som är introvert och inte känner det där behovet av att hänga med vänner precis hela tiden, alltså. Jag har varit ensam hemma i ett par dagar nu eftersom min sambo är i väg med sin familj, och jag känner verkligen noll behov av att umgås med någon annan än mig själv just nu. Så härligt! Sen har jag också perioder där jag verkligen saknar att inte ha någon supernära, jag har vänner här men det är mer min och min partners gemensamma vänner. Eller ja, en del är mer mina och en del är mer hennes kanske, men alla är (eller har varit) friidrottare så det är ändå liksom samma gäng. (Min partner är friidrottare och jag har varit ... eller är, men jag kan ju inte träna så mycket sen kroppen sa ifrån och jag blev typ, utbränd? Eller övertränad. Kan jobba och så, men orkar inte alls så mycket som jag gjorde förut.) De flesta av mina allra närmaste bor i Dalarna, där jag kommer ifrån (bor i Växjö), så det är inte så ofta jag får tillfälle att träffa dem. Men bara att veta att de finns, de där personerna som man kan vara helt och hållet sig själv med, som tiden bara rinner i väg när man umgås med, räcker ofta. Precis som du tycker jag att det kan vara ansträngande att umgås med andra; ibland är det precis vad man behöver, men för mig är det liksom inte flera gånger i veckan. Jag tycker inte att man aktivt behöver leta vänner när man flyttar till en ny plats om man inte känner något behov av det. När du börjar jobba kommer du ju om inte annat att få kollegor som du förhoppningsvis trivs med! Och då får du ju social samvaro med andra än Emil så det räcker under dagarna. Så spännande med ett nytt kapitel i livet (hehe, inte alls klyschigt), men också så härligt att du har några veckor kvar i Paris! (Håller för övrigt med Fredrika om salladen, den ser ju helt fantastisk ut! Frankrike och mat alltså <3)
SvaraRaderaVad fint att höra ditt perspektiv av det, Evelin! Och som du säger; att vi är så likasinnade, ändå, fastän normen brukar tala för motsatsen. Det lugnar mig att höra det du skriver om att vara nöjd i att vara ensam - du som faktiskt känner att du sitter i en liknande situation nu. Och som du säger... Jag ska inte stressa upp mig över att "hitta" vänner. De hittar säkert mig ;)
RaderaOch wow, friidrottare? Det hade jag ingen aning om! Saknar du det mycket, att inte få pusha kroppen till max?
Det är väl helt enkelt så att vi (du och jag och alla andra dina introverta, kloka läsare) inte generellt är dem som syns och hörs, men så härligt att bli påmind om att vi är fler!
RaderaJa, jag saknar det jättemycket! På ett sätt behövde jag nog verkligen en paus, för såhär i efterhand kan jag se att jag var alldeles för hård mot mig själv i allt (tyckte aldrig att något jag gjorde var tillräckligt), och jag har landat på ett helt annat sätt nu och lärt mig att vara någon annan än Friidrottaren Evelin liksom. Det är så lätt att hamna i att man bara bedömer sig själv efter sina prestationer! Jag hade också tränare som inte alltid var så bra för mig, i alla fall inte de sista åren (de litade inte riktigt på att jag kände min egen kropp, vilket gjorde att jag började tvivla på mina egna instinkter också – aldrig bra), även om jag bytte till en annan grupp precis på slutet (men då var det liksom redan kört, kroppen var helt slut).
Men jag saknar SÅ mycket att träna varje dag, ha ett mål, pusha kroppen, tävla ... plus gemenskapen när man är i en träningsgrupp där alla strävar åt samma håll. Försöker komma igång lite smått, men det går så långsamt! Men jag försöker glädja mig över varje litet steg framåt till att åtminstone kunna träna som en normal person igen. Har väl en dröm om att kunna komma tillbaka, men vi får se. Sprang 400 m häck, och det är ju inte direkt den minst krävande grenen ... *mjölksyra*
Ouff... Så synd att det ska behöva bli så... Men oftast är de hårdaste läxorna de viktigaste, och de som betyder mest <3
RaderaHAHA, jag hade inte klarat 400m häck för allt i världen! (dvs: inte ens klarat banan, haha!)
Ja, så är det verkligen. :-) <3 Hahaha! Man är bra på olika saker. ;-)
RaderaHaha vad härligt att kunder har frågat efter dig och att du är så omtyckt av alla :)
SvaraRaderaJa, det är verkligen oväntat och glädjande! :D
Radera