Menlös promenad, glassmiddag och hur regn kan lösa konflikter

Onsdagsmorgonen bjöd på en lättare frukost, då dagarna innan hade varit en övergödning i stil med Hans och Greta i pepparkakshuset. Vi hade inga planer för dagen då vi såg på prognosen att det skulle regna i princip hela dagen, så vi tog oss ut med paraplyet i väskan och gick för att se vad dagen skulle erbjuda.

Vi tog ännu en sväng förbi katakomberna för att se om kön var kortare denna regnhotfulla dag - men icke. Istället fick jag en snilleblixt och skulle dra iväg Emil till Le Marais, där jag visste att de hade två matställen jag velat testa ett bra tag. Däremot kände vi oss snuvade på en korrekt väderprognos, i och med att regnet aldrig verkade falla...

Fast ännu mer snuvade blev vi när ena stället jag ville testa hade flyttat (aha?) och det andra var oförutsägbart stängt (jahapp). Så istället hade vi gått en menlös promenad och magarna började kurra. Vi försökte snabbt leta rätt på ett ställe som serverade gedigen mat till lämpliga priser. Till slut fann vi ett italienskt ställe i närheten av Louvren.

Vi slog oss ned och kramades, tog selfies och beställde in mat. Emil var sugen på lasagne, och jag var tvärsäker på att man aldrig kan gå fel med en margherita (jag hade rätt, som vanligt).  Dessutom, när våra rätter kom ut så tjöt jag nästan till, eftersom jag tyckte portionsskillnaden mellan min och Emils rätt var skrattretande.

..... Och det bästa av allt är ju att vi hjälps åt. Att vara i par och beställa olika rätter och få äta av både och. Det är det bästa. Vidare, så var margheritan god - men råvarorna var inte av den bästa kvaliteten och jag hade önskat fluffigare kanter. Men mängden ost på pizzan.. A++!

Lagom till att vi avslutat middagen så hamnade vi i en konflikt som inte alls var avsedd, och Emil blev upprörd över hur han tycker att jag utelämnar detaljer när jag förklarar eller berättar om saker ibland.

I vilket fall slutade det med att vi gick från restaurangen med Emil som avståndstagande från mig. Där vi vanligtvis alltid går och håller handen och pussas, så gick vi nu en halvmeter ifrån varandra på gatan i tysthet. Agget låg mellan oss som en tung hinna. Plötsligt började det smådroppa från himlen - regnet kom! - och i ett försök till försoning tog jag upp paraplyet från väskan och försökte räcka honom det. Han gick ju trots allt i bara t-shirt och shorts.

Han avfärdade paraplyet och sade monotont: "Ta det du", varpå jag lade tillbaka paraplyet i väskan och drog på mig luvan på min hoodie. Som av en slump tilltog regnet plötsligt, och dropparna blev bara större och tyngre. Regnet började slå mot marken där vi gick, sida vid sida, fortfarande tysta. Plötsligt hör jag en röst från sidan, denna gång ynkligt och med stoltheten besegrad. "Okej.... Jag ångrar mig. Jag kan ta paraplyet nu." varpå jag brister ut i ett skratt och vi kramar om varandra.

Jag bara undrade när han skulle vika sig och inte låta stoltheten göra honom helt dyblöt. Så går vi där, skrattandes, och tackar regnet för att det bröt upp den passiva aggressiviteten som höll konflikten vid liv, och Emil för att han hellre är torr än stolt.

När vi kom hem fortsatte regnet droppa, och vi bestämde oss för att äta glass till middag. 

Sade jag glass? Jag menade massvis med glass.

Medan vi åt tittade vi på flera filmer, och avslutade kvällen med lite Kalle och Chokladfabriken (guldbiljetterna, flickor, jag fick en sådan nostalgitripp!!!) och smaskade två nya Milkasorter.

Men sen... Sen kom konflikten upp igen, och blåstes upp till en jättestor arg ballong.
Vi försökte resonera om det, men i stundens hetta var det nära att Emil gick ut i Paris-natten, helt själv. Vi har aldrig varit i en sådan situation när han eller jag försöker lämna, och därför visste jag inte om han ville att jag skulle hindra honom, eller låta honom gå. Medan han stod och argt slet på sig shorts och t-shirt så satt jag på sängen, naken, tittandes på honom med tårarna rinnande nedför kinderna och frågade: "vill du verkligen gå?"..

"Nej" svarade han.

"Stanna då, är du snäll. Jag skulle önska att du stannar..." fortsatte jag, och försökte att trycka undan impulsen att börja hulkgråta.

Han stannade. Jag tror inte vi hann prata igenom konflikten ordentligt innan vi båda somnade - för klockan var långt över 2 på natten, så jag minns inte så mycket - men jag somnade åtminstone i samma säng som honom. Vi får prata med om det idag, istället.


I vilket fall som helst så känns det som att det är en konflikt vi kan lära oss av och lägga bakom oss. Jag sitter i skräddarställning bredvid honom i sängen där han fortfarande snoozar, och han har handen på mitt ben och klämmer mig försiktigt på knäet. Konflikter, alltså. Hemska, men lärorika.