Crêpes-frukost, churrospremiär och nattlig ostbricka

I onsdags vaknade vi upp och hade lite icke-traditionella frukostplaner. Jag ville så hemskt gärna till mitt favoritcrêperie, vilket Emil godtog utan protester. Det skulle bli min favoritcrêpe till frukost! Här är den; i samma manér som jag önskar att min älskare vore - täckt med karamell, vaniljglass och pralinkrokant. 

Emil tog en liknande, fast med nutella, vaniljglass och pralinkrokant. 

Denna gång var kocken och hans fru på mycket bra humör, och hade svårt att låta oss sitta och äta ifred. De ville prata om semestern, visa bilder på sina hundar och barn och allt därmellan. Nedan ser ni mig när jag försöker vara artig men samtidigt inte vill annat än att hugga in på min ansvarslösa frukost. Tycker dessutom alltid det är lite obekvämt när Emil inte förstår ett ord av vad de babblar om - ändå blir jag alltid lika stolt när han artigt hälsar, tackar och säger hejdå på franska.

Vi tog en kortare promenad och funderade på att besöka katakomberna, men avvek från den idéen när vi såg kön. Istället gick vi och kollade på närmaste biografer, och lagom till att regnet började ösa ned fann vi en film som började direkt.

Vi betalade de rimliga 4 euro/person och smög in i salen, köpte med oss hutlöst dyrt biogodis och tittade igenom filmen. Lagom till att den var slut hade regnet avtagit och Emil passade på att ta sin churros-oskuld! (Har ni ätit churros? Vad tycker ni?)

Här är han - fortfarande novis i världen av friterade sockerbrödstavar.

Vi slog oss ned på en trapp och satte igång. Efter en vanlig puss-session. Pussas är det vi gör allra mest om dagarna. 

 Sedan tilltog regnet igen, och vi skyndade hem och installerade oss i studion i några timmar. Vi såg på film, köpte hem varm baguette och åt med pålägg till middag, smaskande choklad och gosade. När klockan närmade sig 21:30 slutade regnet, och vi tänkte ta oss ut på en solnedgångspromenad.

Emil var kung med kameran.

Medan natten tog över dagen så gick vi mot Eiffeltornet, för att återse tornet lysa och briljera i natten

 - precis som en under hans första besök. 

 Ju mörkare det blev, desto starkare lyste Paris monument upp i natten. Pont Alexandre III, Hotel des Invalides och Eiffeltornet.

Lagom till att klockan blivit 23 och Eiffeltornet lyste upp var vi framme vid foten av det, och fick en makalöst utsikt på spektaklet. Vi satt på muren och tittade upp, höll om varandra och fotade.

Såhär såg det ut lite mer i videoformat.

Sedan tog vi ett varv och Emil knäppte de vackraste bilderna under hela resan hittills. 

Under allt detta magiska - för ja, det kändes verkligen magiskt - så fick jag feeling på att sätta mig ned på en uteservering med honom. Det kändes verkligen som den ultimata, ideala Paris-natten. Efter lite letande fann vi ett ställe som fortfarande var öppet långt efter midnatt, och slog oss ned för en ostbricka. (Tio poäng till den som ser vad det är för bil som susar förbi på vägen framför oss!)

Inte för att ostbricka för någon av oss är en favorit - de flesta ostar faller oss inte i smaken, och brödet känns lite halvhjärtat utan smör som ackompanjemang. Däremot känns det som en sak som en bara måste testa när en kommer till Paris, för att det är så klassiskt franskt.

Så även om de mesta ostarna lämnades så kändes upplevelsen så mysig. Pilla med ostbrickan, pussas, luta huvudet mot hans axel och prata om allt som känts magiskt med resan hittills. När vi kom hem var klockan runt 2 på natten, och vi hade gått denna runda.

Bara tre dagar in, och jag har redan skapat så fantastiska minnen med den här killen.