Lösenord

lördag, juli 21, 2018

Ensam semesterdag i snapchatformat (och motsägelsefulla jag)

Ja, klockan 05 på morgonen på min sista lediga dag så ringde väckarklockan och jag skulle skjutsa grabbarna iväg till flygplatsen. Vi hade tidigare under förra veckan letat efter sista minuten-resor för oss tre (men inte hittat något prisvärt), men i sista stund hittade Fredde en resa! Olyckligt nog jobbade jag torsdag-fredag den veckan, och kunde således inte följa med.

Så givetvis var det en liten konflikt i mig - ena sidan som var glad för deras skull ("äntligen får de en bästis-resa ihop!", och "vad nyttigt för Emil och mig att göra lite saker isär", samt "jag reser ju iväg till Paris stup i kvarten, klart att de ska åka!"), medan en annan sida av mig var orolig och lite svartsjuk ("tänk hur kul de kommer ha utan mig", "alla minnen de skapar som jag inte är delaktig i.." samt "jag blir utanför").

Att en människa kan vara så motsägelsefull, huh? Men i vilket fall som helst pratade jag och Emil ut om detta ordentligt, så att han skulle förstå att jag absolut stöttar att han åker och ser allt det positiva med det, men att det finns en självisk och ängslig del av mig som är rädd att han har roligare när jag är inte med. MEN VAFAN. Så jävla nyttigt för mig att träna på att se honom ha roligt utan mig!!


Att lämna dem på flygplatsen kändes således lite udda, tomt, konstigt... Men jag lämnade bilen på jobbet och bestämde mig för att ta en promenad hem vid 6-tiden. Detta för att det antagligen skulle vara enda tiden på dagen det inte var skållhett ute.

Jag lyckades på något vis somna om vid 7 fram till 11, och när jag vaknade hade solen värmt upp dagen så pass att det kändes outhärdligt. Jag gjorde ett litet försök att äta frukost på balkongen, men misslyckades miserabelt.


Nu hade även konflikten i mig börjat lägga sig. Jag älskar ju att vara själv? Det är något så frigörande med att helt besluta över sin egen tid, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Och att se Emils snaps på klarblått vatten och varm sandstrand, jo, det stack till i magen, men det gick över lika fort. (se, träning!).

Jag trotsade stekvärmen och gick ut på en promenad till stan. Tack och lov hittade jag snart in i gallerian, där det fanns AC, och sedan till skuggan på Vallarna där vinden fläktade skönt.


Klockan 16 mötte Andreas upp mig, och vi skulle käka tillsammans en sista gång innan han reser på semester i Norge. Efter lite velande kring restauranger så tog jag ett beslut om ät, och min besatthet med deras oxfilépizza.


LIKA GOD SOM ALLTID!
Fick pressa i mig sista bitarna då jag blev mätt efter hälften... Men ville varken slänga (nolltolerans för svinn!!!!!) eller bära med en pizzakartong hem.

Hade toktrevligt med Andreas! Vi satt och diskuterade allt ifrån fotograferande till hans kommande Norge-äventyr, giftermål, vår roadtrip-semester, skräckfilmer och ... nä, jag minns inte allt. Andreas har en makalös förmåga att kunna prata om allt med vem som helst, oftast hur länge som helst. Tiden bara flyger förbi och helt plötsligt har en lyckats beta av tre olika samtalsämnen utan att ens reflektera över det. Imponerande social förmåga, måste jag medge. Tänk om jag hade den??? Hade erövrat världen, tror jag.

Sen gick jag hem, såg på youtube i soffan och somnade alldeles för sent.


6 kommentarer :

  1. Jag har alltid uppfattat din förmåga att förhålla dig i i mötet men nya (och gamla) människor som imponerande!
    //Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har du? Wow! Hur har du kommit fram till den uppfattningen? :'D

      Radera
  2. Ja :) Jag har alltid uppfattat dig så. Nu har jag ju bara sett dig på håll på SU ett par gånger. Men du verkar så säker när du träffar nya människor och du är så klok i dina resonemang, kanske kommer en del av din utbildning, men sen tror jag att du bara är vass!
    //Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad fint sagt av dig... jag blir riktigt generad, men mest glad!
      Varför sågs vi aldrig face to face?!

      Radera
  3. :) Ju äldre jag blir desto oftare försöker jag att faktiskt säga vad jag tycker, förutsatt att det är positiva saker såklart!
    För att vi läste olika utbildningar och jag inte riktigt vågade gå fram när du hade så mycket folk omkring dig.
    //Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aschdå! Typiskt! Och jag tycker du är riktigt bra det du gör - det är en enorm styrka och känns förverkligande både för dig själv och mottagaren. Jag tackar dig! :*

      Radera

Tack, nu gör du mig glad!

(Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du ha svar, så skriv gärna emailadress här!)