Idag var konferensen bokad på Scandic Hotel i Nyköping, där föreläsningssalen såg ut som nedan.
Jag kan medge att första delen av föreläsningen, som handlade om neuroners uppbyggnad och transmittorernas och enzymernas roll i läkemedelsbruk, inte tilltalade mig alls. Just dessa biologiska delar är så obegripligt gästvänligt. Faktiskt.
Men, inte långt därefter var det lunch! Och Scandic har en riktigt bra lunch, faktiskt.
Just idag var det citronbakad lax med tryffelmajonnäs (som gömmer sig under marinerade kronärtkockor och soltorkade tomater). Och bröd! Scandic kan bröd.
Kalasgott!
Eftersom föreläsningen i sig var så svårbegriplig och tradig så skipper jag att berätta mer om den (om ni inte vill veta mer om presynaptiska α2 receptorblockader eller neuroaktiva peptid-transmittorer?). Hoppar till fikat. Det visade sig att Scandic har ett förjävla bra fika.
Chokladbollar, minimunkar, fruktsallad med grädde, karamellsåsfyllda minimuffins, små kladdkakor, chocolate chip cookies och - det som fick mig att brista och fylla två tallrikar fulla - macarons!
Åh, fick Paris-nostalgi så jag blev helt blödig och var bara tvungen att smaka. En med karamellsmak, en vanilj och en citron.
När klockan slog 16:30 var konferensen slut för dagen, och skulle inte börja förrän 08:30 dagen därpå. Eftersom det var en tvådagars-konferens erbjöds en hotellvistelse. Nog för att jag bor i Nyköping - men jag är inte dum!
Rummet var riktigt fräscht - litet men stilrent! Jag hade givetvis intentionen att smyga in Emil och sova tillsammans, men först var vi tvungna att åka till hans gamla lägenheten och städa ut den inför morgondagens överlämning av nycklarna.
Det var en pärs. Frustrerande och irriterande och tidskrävande och relationsprövande, kan jag säga er! Inte sällan jag ser Emil så arg som han var när vi åkte därifrån efter att ha städat allt efter 3 timmar (med urtorkning, dammsugning, moppning), hungriga och trötta, och inse att vi glömt torka ut handfatet. Och fick åka tillbaka.
Tack och lov var det det sista, och sedan åkte vi därifrån. Vill aldrig-aldrig-aldrig dit igen. Huga. Efter ett konfliktlindrande samtal i bilen kunde vi tillslut lugna oss och ägna oss åt kvällen. PIZZA I HOTELLSÄNGEN.
Jag älskar vårt bo.
Vad roligt med konferens! Fast jag förstår att tema kanske inte var det optimala för dig. Förstod jag det rätt att du gillade inte Emils första lägenhet? Vad berodde det på?
SvaraRadera//U
Jodå, jag gillade den! Men den var ändå alltid "hans" och jag ville så hemskt gärna ha något tillsammans. Hans var fin, men den kändes inte som MITT hem för mig ;) Sedan vill jag mest aldrig dit igen för att städningen var så sjukt jobbig.
RaderaOkej, nu förstår jag :) Men ändå intressant att du har en sån behov och att den var såpass stort att det gick ganska snabbt för er att köpa något tillsammans. Jag tänker att det är ändå många som bara flyttar in :)
Radera//U.
Jo. Jag är rätt bestämd när jag väl känner något, haha. MEN vi hade nog väntat om vi inte hittat annonsen för just *DENNA* lägenhet på hemnet. För vi föll verkligen som furor när vi bara strosade, och VIPS var vi TVUNGNA att ha den.
RaderaHehe just neurotransmittorer fick igång mig! Jag tycker det är så häftigt med kroppens ständiga små fysiologiska biokemiska reaktioner.
SvaraRaderaHahaha alltså
RaderaHaha, jag håller med Sara här! Jag har också en soft spot för neurotransmittorer och biokemi. För att inte tala om leverenzymernas roll i det hela! Stackars patienter som får ett läkemedel de inte kan bryta ner eller som de bryter ner för snabbt. Men jag antar att chansen att det här ska utveckla sig till en psykofarmakologiblogg är ganska liten... ;)
SvaraRaderahaha! Alltså ja. Alltså nej. Alltså har inte ord för att detta faktiskt kan vara intressant för någon x)
RaderaHahaha, jag håller också med ovanstående och hade gärna hört mer om föreläsningen! Kan ju ha att göra med att jag precis påbörjat Neuro 2-kursen också... ;)
SvaraRaderaVANSINNE!
Radera